En skuld att erkänna

Insåg när jag satt och gick igenom gamla dikter att det hände någonting med diktandet vid någon svunnen tidpunkt. Efter visst funderande insåg jag att det inträffade var Suzanne Vega, och särskilt hennes "Solitude Standing"; en låt som gav mig ett nytt tänk och ett nytt bildspråk kring ensamheten, framförallt genom hennes persongörande:

"Solitude Standing"

Solitude stands by the window
She turns her head as I walk in the room
I can see by her eyes she's been waiting
Standing in the slant of the late afternoon

And she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

Solitude stands in the doorway
And I'm struck once again by her black silhouette
By her long cool stare and her silence
I suddenly remember each time we've met

And she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

And she says "I've come to set a twisted thing straight"
And she says "I've come to lighten this dark heart"
And she takes my wrist, I feel her imprint of fear
And I say "I've never thought of finding you here"

I turn to the crowd as they're watching
They're sitting all together in the dark in the warm
I wanted to be in there among them
I see how their eyes are gathered into one

And then she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

And she says "I've come to set a twisted thing straight"
And she says"l've come to lighten this dark heart"
And she takes my wrist, I feel her imprint of fear
And I say "I've never thought of finding you here"

Solitude stands in the doorway
And I'm struck once again by her black silhouette
By her long cool stare and her silence
I suddenly remember each time we've met

And she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

Och om inte annat så för att jag finner det av intresse infogar jag efter detta två av mina egna dikter, som illustrerar mitt diktande om ensamheten för och efter mitt möte med fröken Vega:

Rädslan
i dina andetag, under din hud
draperar fönstren, skymmer dörrarna
stänger alla vägar ut
för du är trygg här
där endast dina minnen kan nå dig

Ensamheten
i ditt blod och dina tankar
sipprar fram ur de ögon du möter
ur de röster du hör
och du kramar den hårt
håller den nära
vårdar
det enda du har kvar att förlora

~ ~ ~ ~ ~

Du minns ännu den kvällen
av blekgrått skymningsljus
krypande mot natt
när hon smög in i dina andetag
viskande kröp under din hud
och stannade
en gnagande känsla
en längtan efter sällskap
som ingen närhet hittills lyckats fylla
du lärde dig att kalla henne ensamhet
trots att ingen närhet varit så fullkomlig
som hennes smak i dina andetag
ingen omfamning så välkommen
som hennes fingrar mot ditt sinne
för ett hjärtslag lät hon dig vara
allt vad du behövde
i tystnad låter hon dig hålla det minnet
närmre än någon människa vågat komma

Och både exemplen är väl egentligen halvbra sådana, men ville åtminstone vara så kreativ att jag lade ut något för första gången här.

Framsteg

Under mitt 14 timmars arbetspass på asp-och gran idag kände jag mig för första gången totalt överflödig och ivägen. Jag ser det som ett stort framsteg och frossar i känslan; känner jag mig överflödig är det uppenbarligen för att jag inte behövs, och om jag känner att jag inte behövs beror det på att jag känner mig säker nog för att kunna behövas. Med ett introduktionspass kvar tror jag därför att jag kommer att fixa detta.

Jag är medveten om överanvändandet av ord som "känner" i detta inlägg, men då jag nyss kom hem efter ett pass som började klockan sju imorse hoppas jag att sådant går att förlåta.

Att komma hem

till en katt som skäller på mig
bara för att jag har varit borta
förgyller både den bästa och den sämsta av dagar. Det får mig att tänka på en dikt jag skrev en gång, på temat ensamhetens dåliga sidor (nu blev ni allt förvånade;)):

jag önskar jag kunde säga
att jag gruvar mig
gruvar mig för att gå hem
och möta besvikelsen i dina ögon
när du ser på mig sådär
med frågetecken i dina andetag
men sanningen
är att jag avskyr att gå hem
för att ingen någonsin finns där
som kan döma mig

och nej, jag menar inte att Tistel kan fylla det behovet, men till viss del. Och jag återanvänder gamla dikter för att det var länge sedan något nytt skrevs (ens något dåligt nytt), och i hopp om att den kreativa förmågan skall komma tillbaka.

Jag har slutat smaka på tanken...

...och lever lite i den istället nu.


Detta med att jag ska bli moster har nått den där punkten när jag bara tycker att det ska bli mysigt. Tänk att få ett litet kräk som man nästan har automatisk tillgång till, som man kan förvilla med konstiga djurläten, läsa lite sagor för och allt sådant där - eller bara sitta och lukta på för den delen. Eller varför inte handla kläder? Min vanliga irrationella julstress trogen är systerns julklapp fixad sedan en tid tillbaka:




Och ja, jag är mycket glad över att ha hittat en tröja med en drake, även om det är en något tråkigare kinesisk sådan.

Well

Ibland är det så slående skönt att vara ledig och bara sitta halvt nerbäddad i sängen och plugga. Kattsällskap och att många sidor slukas gör inte direkt saken sämre. Förvisso kanske jag somnade till till och från, men avklarat sidantal gör att det inte gjorde någonting.
Annars tänkte jag nu i december träna på att inte jobba för mycket, vilket ju självfallet är en omöjlighet om man inte jobbar mycket.