torsdag 14 juli 2011

Dimma

Jag tror att det är Winnerbäck som sjunger att ensamhet är kvicksand (och följer upp med något fullkomligt urlöjligt om att det blir svårt att köpa mjölk), och personligen håller jag inte alls med. Istället ser jag ensamhet som dimma: lika föränderlig och svår att fånga. Det regnar nästan aldrig där, och bara sällan blåser en vind som har något att förmedla. Trots det är den lätta dimman nästan alltid i rörelse, som lekande dis över fälten en tidig morgon. Likt diser. Den tunga dimman ligger istället alldeles stilla och ogenomtränglig. Den har en tendens att förvränga minnen och skratt, och placera vänner och utsträckta händer ständigt utom räckhåll. I den ena dimman sitter jag i mörker och glömmer tända ljus för att jag ändå inte ser dem, i den andra för att allt ljus ändå är överflödigt. Och ibland tror jag att jag knäckt koden och vet att det är i denna inbyggda kontrast ensamhetens poetiska lockelse ligger.