En skuld att erkänna

Insåg när jag satt och gick igenom gamla dikter att det hände någonting med diktandet vid någon svunnen tidpunkt. Efter visst funderande insåg jag att det inträffade var Suzanne Vega, och särskilt hennes "Solitude Standing"; en låt som gav mig ett nytt tänk och ett nytt bildspråk kring ensamheten, framförallt genom hennes persongörande:

"Solitude Standing"

Solitude stands by the window
She turns her head as I walk in the room
I can see by her eyes she's been waiting
Standing in the slant of the late afternoon

And she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

Solitude stands in the doorway
And I'm struck once again by her black silhouette
By her long cool stare and her silence
I suddenly remember each time we've met

And she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

And she says "I've come to set a twisted thing straight"
And she says "I've come to lighten this dark heart"
And she takes my wrist, I feel her imprint of fear
And I say "I've never thought of finding you here"

I turn to the crowd as they're watching
They're sitting all together in the dark in the warm
I wanted to be in there among them
I see how their eyes are gathered into one

And then she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

And she says "I've come to set a twisted thing straight"
And she says"l've come to lighten this dark heart"
And she takes my wrist, I feel her imprint of fear
And I say "I've never thought of finding you here"

Solitude stands in the doorway
And I'm struck once again by her black silhouette
By her long cool stare and her silence
I suddenly remember each time we've met

And she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

Och om inte annat så för att jag finner det av intresse infogar jag efter detta två av mina egna dikter, som illustrerar mitt diktande om ensamheten för och efter mitt möte med fröken Vega:

Rädslan
i dina andetag, under din hud
draperar fönstren, skymmer dörrarna
stänger alla vägar ut
för du är trygg här
där endast dina minnen kan nå dig

Ensamheten
i ditt blod och dina tankar
sipprar fram ur de ögon du möter
ur de röster du hör
och du kramar den hårt
håller den nära
vårdar
det enda du har kvar att förlora

~ ~ ~ ~ ~

Du minns ännu den kvällen
av blekgrått skymningsljus
krypande mot natt
när hon smög in i dina andetag
viskande kröp under din hud
och stannade
en gnagande känsla
en längtan efter sällskap
som ingen närhet hittills lyckats fylla
du lärde dig att kalla henne ensamhet
trots att ingen närhet varit så fullkomlig
som hennes smak i dina andetag
ingen omfamning så välkommen
som hennes fingrar mot ditt sinne
för ett hjärtslag lät hon dig vara
allt vad du behövde
i tystnad låter hon dig hålla det minnet
närmre än någon människa vågat komma

Och både exemplen är väl egentligen halvbra sådana, men ville åtminstone vara så kreativ att jag lade ut något för första gången här.

Framsteg

Under mitt 14 timmars arbetspass på asp-och gran idag kände jag mig för första gången totalt överflödig och ivägen. Jag ser det som ett stort framsteg och frossar i känslan; känner jag mig överflödig är det uppenbarligen för att jag inte behövs, och om jag känner att jag inte behövs beror det på att jag känner mig säker nog för att kunna behövas. Med ett introduktionspass kvar tror jag därför att jag kommer att fixa detta.

Jag är medveten om överanvändandet av ord som "känner" i detta inlägg, men då jag nyss kom hem efter ett pass som började klockan sju imorse hoppas jag att sådant går att förlåta.

Att komma hem

till en katt som skäller på mig
bara för att jag har varit borta
förgyller både den bästa och den sämsta av dagar. Det får mig att tänka på en dikt jag skrev en gång, på temat ensamhetens dåliga sidor (nu blev ni allt förvånade;)):

jag önskar jag kunde säga
att jag gruvar mig
gruvar mig för att gå hem
och möta besvikelsen i dina ögon
när du ser på mig sådär
med frågetecken i dina andetag
men sanningen
är att jag avskyr att gå hem
för att ingen någonsin finns där
som kan döma mig

och nej, jag menar inte att Tistel kan fylla det behovet, men till viss del. Och jag återanvänder gamla dikter för att det var länge sedan något nytt skrevs (ens något dåligt nytt), och i hopp om att den kreativa förmågan skall komma tillbaka.

Jag har slutat smaka på tanken...

...och lever lite i den istället nu.


Detta med att jag ska bli moster har nått den där punkten när jag bara tycker att det ska bli mysigt. Tänk att få ett litet kräk som man nästan har automatisk tillgång till, som man kan förvilla med konstiga djurläten, läsa lite sagor för och allt sådant där - eller bara sitta och lukta på för den delen. Eller varför inte handla kläder? Min vanliga irrationella julstress trogen är systerns julklapp fixad sedan en tid tillbaka:




Och ja, jag är mycket glad över att ha hittat en tröja med en drake, även om det är en något tråkigare kinesisk sådan.

Well

Ibland är det så slående skönt att vara ledig och bara sitta halvt nerbäddad i sängen och plugga. Kattsällskap och att många sidor slukas gör inte direkt saken sämre. Förvisso kanske jag somnade till till och från, men avklarat sidantal gör att det inte gjorde någonting.
Annars tänkte jag nu i december träna på att inte jobba för mycket, vilket ju självfallet är en omöjlighet om man inte jobbar mycket.

olika perspektiv

mitt tågpluggande innan 30-timmarspasset igår stördes av en skolklass och en mycket välbekant stämma. följde efter viss tveksamhet rösten till dess källa och fann att mina öron inte bedragit mig. där satt mycket riktigt lotta, min mellanstadielärare - bra lärare var viktiga då, och hon var sannerligen bra. inte på samma sätt som sin make, tillika orvar som lurade mig att jag gillade att plugga. vi pratade lite religion, och hon frågade om framtiden. mitt svar bemöttes med ett storögt och självklart - men det är ju klart att du ska doktorera.

vid lunch idag höll jag och en av herrarna på alpis på att fixa i köket. tóta kom in, åt och lyssnade. slutligen tittade hon upp och hävdade att det är slöseri med min pedagogiska förmåga att jag drömmer om att försvinna in i forskarvärlden.

ibland kan man inte annat än undra vem man är och vad man ska göra med sitt liv...

men det är inte din sista tjänstgöringsrapport....

så sitter jag här full av nervositet, ensam med en dator och enyas wild child på repeat - every summer sun, every winter evening, every spring to come, every autumn leaving... you don't need a reason, let i all go on and on - i den älskade vinterkylan och snön som fördrev hösten. jag vet att många klagar, men jag är som alltid tacksam. nervositeten beror dock på någonting helt annat... för en vecka sedan mailade jag chefen och förhörde mig om vad hon tror om arbete och arbetsfördelning framöver. i måndags ringde hon och rekommenderade mig att ringa en annan hemföreståndare, som hade kris på vikareifronten. i tisdags var jag där och kände av läget...på söndag börjar jag min intrudoktion - går ut hårt med 35 timmar på tre dagar.
vet att jag på solåkra har fördel av att vara evas dotter, men vet också att tóta marknadsför mig utifrån den hon tycker att jag är på jobbet. så i viss mån har jag iaf skramlat ihop till denna arbetsmöjlighet själv.
och de boende är inte som herrarna på alpis, men fortfarande räknar jag med att få det att fungera, ha kul och samla insikter och lärdomar på kuppen. och det är pengar. kanske att jag kan lösa det med terminen utan csn nu, och kanske att jag kan få in foten på något ställe till och hålla mig kvar och klara mig ekonomiskt om jag blir en oanställd färdigutbildad lärare.
ska dessutom jobba med min gudmor som också är min moders mentor från hennes unga år på solåkra, och med viss sannolikhet samla på mig en massa anekdoter från mammas ungdom - kan bli riktigt spännande.

och så till inläggets titel. plikttrogen som alltid lämnade jag in tjänstgöringsrapporten i god tid. tóta plockade upp den och svarade med inläggets titel, och vad kunde jag göra annat än le. kvinnan oroar sig för att förlora mig som vikarie till någon annan gård. det tycker jag säger en hel del värmande saker. sedan att det är en förlust jag bestämt mig för att hon knappast lär lida så länge jag har något att säga till om, säger väl en hel del det också - om hur bra jag mår av att jobba på alphyddan.

"Adversus haeresis" - skulle knappast tro det.

På In och Finn tidigare idag började Maugrariss och jag diskutera adventsljusstake. Maugrariss är inte mycket för julen men tycker att traditioner är mysiga, om de inte är alltför traditionella. Efter en lång stunds dividerande och fjantade stod vi så där med dekorsand och fyra blockljus. Då fick jag syn på ett äppelformat ljus, föll pladask och började redogöra för min idé att det måste eldas på sista advent; Eva och Adam åt av kunskapens frukt (enligt många bildframställningar ett äpple) och de har namnsdag omkring jul, så då borde paradisberättelsen kunna härledas till omkring den tiden (förvisso är förläggandet av scenariot till denna tidpunkt på alla vis en historisk osäkerhet, men så är även idén att Jesus skulle vara född på julafton, men på det symboliska planet fungerar det alldeles utmärkt). Vidare har jag blivit uppenbarligen blivit minst sagt svårligen tjusad av kätterier i form av gnosticismen, och somliga av de gnostiska texterna omtolkar paradisberättelsen. I dem blir ormens uppmaning att äta en rättmätig handling riktad mot en ond guds förtryck, och själva ätandet av frukten bringar människorna kunskap om tillvaron och den sanna existensen. När jag kommit så långt i redogörelsen rusade Maugrariss plötsligt iväg mot andra änden av butiken, och jag fruktade att jag skrämt till och med henne med mina tankar. Dock återvände hon efter en kort stund med en prydnadsorm i händerna, och givetvis fick den följa med hem. Så nu har vi en fullkomligt heretisk adventsljusstake, skapad utifrån otraditionalitet och fria associationer kring gnosticismen, som de första tre söndagarna skingrar okunnigheten genom att lysa upp mörkret och den sista hyllar den handling genom vilken enligt somliga religiösa texter människan fick kunskap (ok, detta blev inte precis världens kortaste eller rakaste meningar, men jag har höga tankar om er läskunnighet, kära läsare):

För att göra mig själv rättvisa

Det är inte lätt att vara ett geni med guldfiskminne.

Slående bra på att vara osäker

Man skulle nog rentav kunna säga att jag har en strålande naturlig fallenhet för det. Det visade sig med all tydlighet när jag följde med familjen på musikquiz på Skottvång. God mat, trevlig atmosfär och ett sällskap som det är fantastiskt att småmobbas med - härlig kväll helt enkelt (och att vi vann både oväntat och stort gjorde inte saken sämre).
Nå, denna osäkerhet då. Den finns definitivt i min vardag, men multipliceras i kubik så fort frågesportsliknande aktiviteter kommer igång. Den aktuella frågan kom i början; vem är det rod sjunger duett med? Runa hörde kvinnan i fråga sjunga ett ord och visste sedan bergsäkert och bortom alla tvivel:
"Cher." Hennes uttalade sanning möttes av tystnad och hon började se sig omkring på sina lagmedlemmar. Ronja såg skeptisk ut, mamma tvivlande och pappa oerhört skeptisk. "Eller det kanske är det...vad tror ni?" ändrade hon sitt utlåtande till. Efter en viss diskussion visade det sig ingen annan hade något som helst annat förslag, så hon stod på sig något alldeles oerhört med ett "men om ingen annan har någon tanke kan vi ju kanske skriva Cher? Eller?"
Givetvis visade det sig i rättningsrundan att det var Cher, och givetvis vet Runa att det är en röst hon skulle känna igen varsomhelst, men när omgivningen är skeptisk kan man ju aldrig riktigt veta...

Världen kryllar av barn och gravida

Var i måndags med Alva hemma hos en kompis till henne. En kompis som råkar ha två barn, två och tre år gamla. Efter en något trevande inledning där jag egentligen inte gjorde någonting annat än att sitta där och svara på tilltal, krävde storasystern plötsligt att få flyga. Så jag plockade upp henne och snurrade runt och småbollade lite med henne (och ja, givetvis kastade jag upp henne på axeln en stund också, man får passa på när tillfället dyker upp). Givetvis ville hennes lillebror snart nog göra detsamma, och proceduren upprepades några gånger. Vid bråk inför middagen och ett visst behov av akut städning upptäckte jag sedan att jag förmodligen inte är världens sämsta pedagog, och kvällen med barnen avslutades med gos och spökbus i soffan. HERREGUD! Det kan vara den absolut mysigaste dagen i mitt liv. Fullkomligt underbara ungar (även om, ja, de var skitjobbiga, helt klart en del av charmen). Jag vill också ha! Och givetvis kontrade den självförsvarsinställda tanken med ett kort "hoppas inte för mycket".
Problemet är nu dumma toffslös och M, dumma L och hennes ungar och dumma dumma miss itchy. På något sätt har de lyckats sparka igång en biologisk klocka jag börjat bli ganska inställd på att den inte fanns. Det visar sig i drömmarna (och hur schysst är det av den, att attackera genom det undermedvetna - jag vill ha mina drömmar tillbaka!). I en av de mer intressanta var jag högst höggravid, men led av problemet att jag inte kunde hitta fadern i fråga eller ens dra mig till minnes vem han var - kanske att drömmarna försöker förbereda mig för situationer som det är föga troligt att de uppstår. Nåväl, jag gillar inte alls den här utvecklingen.

Blääää

Att blir magsjuk mitt under ett biobesök var inte alls en särskilt trevlig upplevelse. Att rusa ut ur salongen och i total dimma faktiskt lyckas hitta en toalett i tid och sedan gömma sig där och känna sig dum en stund tror jag är en av dessa saker jag aldrig vill göra igen. Och jag undrar givetvis hur många jag lyckades smitta igår kväll. I övrigt var det en slående trevligt kväll. Middag och affärsrundor med tant mamma medan vi samtalade om syster och kommande pluttis, våra respektive lidanden och upprörande lagutredningar. Filmen var dessutom helt okej. Inception. Jag gillar konceptet. Problemet var väl de generellt ytliga karaktärerna, och att DiCaprios karaktär som väl skulle ha djup inte riktigt fick det - filmen var lite för kåt på att vara mystisk för det, så informationen kom för sent så man hann inte riktigt känna djupet i trådarna när de knöts samman.

för övrigt kostar det 18oo kronor att ansöka om efternamnsbyte...känns som att alvinestiar (eller nässla eller det tredje alternativet som inte riktigt kommits på) för vänta lite.

tistel

här kommer ett fullkomligt ointressant inlägg med bilder på tistel, som varit oerhört sur på matte för att hon jobbat så mycket på sistone. matte är varken hemma hos henne eller har bilder på det finaste hon har på bloggen...jag åtgärdar det lättaste av problemen för att bevara husfriden.



varje gång hon kurar ihop sig sådär smälter mitt hjärta fullständigt...jag tror att det händer att hon använder det emot mig.




ok, erkänner att jag förtjänar den blicken...jag är hopplöst dålig på att vara tistels jaktsällskap, och jag tror inte att kopplet gör det enklare heller.




mördarkatten har vaknat till liv.

sötaste kräket av alla.

mina föräldrar diskuterar politik

drog mig till minnes en diskussion mina föräldrar hade inför valet. den var slående kort men i mina ögon fullkomligt underbar.

pappa - men rut är bra. man gör svarta jobb vita och drar in massor av skattepengar.
mamma - men i sådant fall kan vi ju lika gärna legalisera prostitution, det skulle också ge skattepengar.
varpå pappa lämnar rummet för att han är för arg för att fortsätta diskussionen.

det är höst igen

och även om jag lyckats lura den ovanligt bra i år, med jobb och studier och ganska lite tid att gömma mig i medvetandets mest ostädade hörn, har den fått syn på mig igen. vi tycker fortfarande inte om varandra, och den vände ryggen till när jag försökte mäkla fred inatt.


märkligt ibland hur en så uppenbar detalj som höstens närvaro och vår bristande person-årstidskemi måste levereras utifrån. kom till jobbet igår och chefen, som är en av två aspiranter till titeln den mest genuint snälla och varmhjärtade människa jag känner, slank ut från konferensen och undrade om jag kunde jobba några tider till. givetvis, angenäm fråga. hon frågade om ronja och jag svarade. avslutade med att jag inte gillar strängen det slår an i mig att alla mina syskon nu så tydligt är påväg mot mål som är viktiga för dem. uttryckte skämtsamt bittert att jag nog kommer tillbringa min 25årsdag med att gråta över alla planer jag hade och att jag aldrig kommer någonstans. antingen gick den skämtsamma tonen henne förbi, eller så valde hon att se förbi den. svaret var en mild undran om huruvida jag hade funderat på att ta mig själv på allvar. point taken, och jag nästan hörde hösten skratta över min axel. jo, jag erkände poängen, kände mig allmänt obekväm, ryckte lite på axlarna och hänvisade till hösten. hon upprepade sin undran, och jag mitt erkännande. den obekväma situationen växte definitivt ur jourrummet när hon efter en stunds tystnad konstaterade att jag är en hårt arbetande ung kvinna, och att jag upplevs som stabil och skillnadsgörande på alphyddan.

så är jag ingenting annat är jag i alla fall det. ok. nu ska här pluggas, tvättas, promeneras med tistel och städas om det hinns med innan jag återvänder till jobbet och min verklighetsflykt imorgon. för nog är det verklighetsflykt alltid, att kliva in i en arbetsroll och lämna mina sämsta sidor på tåget, men det är den mest konstruktiva verklighetsflykt jag träffat hittills. och med ett extra öga på mig själv kanske jag slipper överraskas av fullkomligt uppenbara sanningar igen på ett tag.

insikter

två insikter har nåtts de senaste dagarna. märkligt nog rör de båda ensamheten, trots att det är en känsla som varit i stort frånvarande på sistone.
den första får nog sägas vidröra poetiska eller filosofiska aspekter av begreppet - jag har haft fel, ensamheten är inte ett mörker utan en dimma. mörker har nämligen svårt att vara någonting annat än just mörker, med dimma har så oerhört många skepnader att visa upp. man kan tappa andan inför den lätta dimman som är nästan som älvor som dansar fram över ängarna i det begynnande morgonljuset, förundras över lätta stråk eller hitta tjockare dimmoln att gömma sig i för en stund. andra gånger finns istället bara den där oändligt tjocka dimman, som förvränger kända skepnader och får det man trodde att man hade alldeles intill sig att försvinna och verka så långt bort.

den andra insikten gäller gullans typiska fågelflockarbeteende och dess överförbarhet på människor. gullan upplever dygnets mörka timmar som dödligt läskiga, och springer då runt och är en spattig fågel tills flocken har vett nog att samlas på ett och samma ställe för sin överlevnads skull. nu tror jag att vi måste ta bort överlevnaden och sätta in gemenskapen i dess ställe när fenomenet överförs till människors sfär - jag har dock svårt att tro att jag är ensam om att känna att ensamheten är värst sedan mörkret fallit, och att det är då jag helst vill ha folk omkring mig.

frustrerande

orden och jag har inte kommit överväldigande väl överens de senaste två åren eller så. det har blivit extra tydligt kring min önskan under de senaste månaderna att skriva fantasy igen. genom att pussla ihop nya tankar med gammalt material har jag nu en helt okej grund - salgrisma alvinestiar har motiv för sina mystiska maktambitioner, sinistras ondska binds genom hennes båda barn tragiskt till de två månarna, himmelsfolket önskar erövra för att trygga sin egen överlevnad, kmir är en möjlig joker som för in en drakes perspektiv och möjligheten att väva in lager på lager av uråldriga legender ännu levande i nuet, enracc ger en möjlighet att föra in hopp och lugn i berättelsen. loriel och isilith står redo vid sidan av om handlingen behöver dem. karaktärerna har sina startpunkter, liksom berättelsen. ett vagt slutmål finns. början blir allas önskan att i en situation av kaos och krig skapa ordning och trygga sin och sina nationers överlevnad, liksom vissas önskan att uppfylla sina ambitioner. lösningarna är givetvis allt annat av perfekta, och i resten av berättelsen har alla fullt upp att försöka lösa kaoset de skapat. maktlöshet är ett tydligt motiv bakom händelserna. i berättelsens centrum står dimskogen med hela sin mytomspunna existens, på gränsen mellan ejlsheim, rünstirj och ett tredje ännu odöpt rike. dimskogen med sin silverne lyster som andas andar och minnen, och i dess mitt makten att rädda en värld eller förgöra den. magin är ett flereggat vapen som lever i ljuset, vinden och orden.

jadå, jag gillar grunden, starkt. den har en massa att spinna vidare på och tydliga beröringspunkter mellan karaktärerna. så varför vill orden, hur jag än söker tvinga dem eller låta dem sväva fritt, inte falla på plats för att skapa berättelsen...

tillägg

till föregående inlägg. det ser oerhört bittert och dyster ut såhär i efterhand. och nej, jag är verkligen inte alltid vuxet ekonomiskt ansvarstagande. senaste igår köpte jag min senaste stora kärlek, en oerhört snygg lila blus. jag har gått och spanat på henne i ett par månader nu och tvekat. men hon är dyr och syster hävdade att hon var oerhört ful och jag ville ha henne bara för att hon påminde om beth i l-word. när då istället jag och maugrariss i förrgår var nere på stan visade jag blusen för henne - hon gillade den så starkt att hon erbjöd sig att betala halva. så givetvis köpte jag den... för övrigt är hon mitt första döpta klädesplagg och heter beth, för att ge något cred till systern.
under samma slösaktiga vända inhandlades en fönsterlampa och en tekopp på indiska, mycket just på grund av insikten att höstmörkermående och slaskig vinterkyla bäst hålls på avstånd med mys.

det suger att vara vuxen och ansvarstagande

när det handlar om jobb och pengar. nojjigheten över att det är halvt studiemedel som gäller resten av studietiden och medvetenheten om att jobb måste täcka resten av utgifterna finns nästan ständigt i bakhuvudet. sålunda sitter jag här och kommer kanske för första gången i mitt liv att hoppa över något roligt för att jag är lite sjuk. för att om jag åker blir jag säkert mer sjuk, och då kan jag inte jobba mina 60 timmar nästa vecka, vilket råkar vara de enda jobbtider jag garanterat har denna månad. känner mig oerhört vuxen i detta framåttänk, och fullkomligt urtråkig. men det får nog bli en helg nedbäddad i soffan med tistel på bröstet. det var ganska länge sedan det senast hände, så åtminstone den taggiga borde bli nöjd och glad.

föryngringspromenad

tistel krävde med sin alldeles extra gnälliga stämma en extra promenad nu på kvällskvisten. jag tänkte att det kanske var precis vad som krävdes för att driva bort feberfrossan och locka tillbaka luktsinnet. så mycket väl påbyltade, för att vara jag iaf, gav vi oss ut i en fin solnedgång och uppehöll oss en stund vid en knallröd rönn. oerhört vackert. därefter satte tistel fart mot ett rejält snår. jag släppte kopplet och lät henne springa, tänkte att jag skulle möta upp henne på andra sidan där det inte såg lika tjockt ut. det var det inte heller. dock väntade en förrädiskt dold grop på mig...
när vi väl kom in igen kände jag mig inte ett dugg friskare. men brett leende, med kvistar i håret, diverse rivmärken och möjligen en lätt stukad fot kände jag mig definitivt lite mer som tolv igen.

Att tolka en albakakadua

Gullan är ett högst underhållande djur. dock knepig innan man börjar förstå henne ordentligt, men de senaste dagarna har sannerligen framsteg gjorts.
Hej - beroende på hur det yttras är det osäkerhet eller lömskhet som tittar fram. Om det följs av ett lätt nafsande i fingrarna tycker hon helt klart att handen är sjukt slö och borde klappa på henne istället för att bara ligga där.
Onyanserat illvrål - rädsla. sitter man ute har hon troligen sett en fågel och tycker att jag ska komma och sätta mig bredvid henne så att den tar mig och inte henne om den slår ner - ljuvligt altruistiskt tänk, inte sant.
Mer varierat illvrål - vill komma ut ur buren. NU. detta föregås i regel av att hon ringer i klockan som hänger där inne - och om betjänten inte kommer på en gång bara måste man ju skrika ordentligt.
Iande som följer på ett nej från mig - hon avskyr att hon är så väluppfostrad att hon måste lyssna fast hon egentligen inte vill.
Sötast av allt är nog dock det spontana iandet, då vet man att hon var på väg att göra någonting, men som kom hon på att hon inte får göra det.
kurrande innebär att hon är oerhört nöjd med situationen.
Avslutningsvis är en tyst fågel ett oerhört dåligt tecken - det är aldrig så uppenbart att hon lyckats smita undan och göra dumheter som då.

För övrigt är hon en oerhört musikgillande fågel som förut opera tycker att hårdrock är det bästa. Man kan inte annat än totalsmälta när hon headbangar till Black Sabbaths Iron Man, men även Alice Cooper, Hammerfall och Nightwish har visat sig godkända.

Det finns en tid för allt

Ja, även för att gå sönder, att falla. och som melissa horn uttrycker det- ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt. Och det råkar så vara att jag har tid med det nu när jag sitter ensam med Hugo och Gullan några dagar medan resten av familjen åker upp på farfars begravning. på sätt och vis skulle jag vilja vara där och dela saknaden och minnena. det är så många bitar av honom jag saknar, så mycket jag aldrig kommer att veta. för bara ett par veckor sedan fick jag veta att han tyckte att det var jätteroligt att jag intresserade mig för religionshistoria, för han var religiös. jag har alltid trott att han var närmast antireligiös. ångrar att vi aldrig pratade om saken. hyser ett allmänt agg mot personalen på södertörn som antingen tycker att studenter är rättighetslösa eller inte kan nås på sina telefoner. börjar bli ofattbart trött på att sömnen och jag den sista veckan behövt flera timmar på oss för att mötas om nätterna.

ungefär så ensam och isolerad som jag någonsin varit, mitt ute på landet med nästan inga bussar i ett hus som alltid brukar vara fullt av folk, kommer allt det där ikapp på riktigt. sittande på hallgolvet med en förtvivlad labrador som slickar mig i ansiktet kommer jag ihåg att det är okej att gråta och erkänna när livet gör ont, att det inte behöver gå ett år mellan varven. min ickereligiositet till trots är det ainbusks min gud som går på repeat och påminner om detta. och allt det där man inte riktigt kan sätta fingret på men som tydligen klibbar sig fast ändå. den påminnelsen ska hållas väldigt levande till och med söndag. så att jag kan resa mig och troligen röra mig lättare på måndag.

för det finns en tid för allt, även för att falla. om så bara för att man behöver inse att man fortfarande vet hur man reser sig igen efteråt.

Eller som Indigo girls uttrycker saken - When you're three days down the highway
and you're looking like I feel;
if it takes a lot to keep it going,
if it takes a lot to keep it real,
take sometime for yourself and
and learn to yield..

Politik, politk

Idag tog jag mig i kragen och uppfyllde min rättighet, och skyldighet, och röstade. Kan inte säga att det var det lättaste val jag gjort. Vad väljer man när alla vill nå samma mål men har olika vägar dit? Hade jag varit det minsta blå hade jag kanske slutligen fallit för Reinfeldts utsökta retorik eller Hägglunds märkliga charm. Nu är jag ju definitivt rödgrön och miljöpartiets integritet (jag tycker att det är häftigt att de inte gömmer undan Eriksson i en garderob såhär i slutspurten då Wetterstrand garanterat skulle vinna fler röster) ställdes mot Sahlins politikerstil och mina djupgående sympatier för Ohly och vänstern. I slutänden vann Mona; för jag röstade på henne mycket mer än på socialdemokraterna, hur ologiskt det än kan låta. En rak och ärlig politiker som visar prov på viss ödmjukhet; jag kan faktiskt inte annat än högakta henne.

För övrigt funderar jag på att samla vuxenpoäng och gå med i facket.

Stackars

Det har faktiskt varit ofattbart synd om mig de senaste dagarna. Försökte skrämma bort förkylningen som dök upp på tisdagen men en tur till packet i Linköping dagen därpå. Resultat: packet och förkylningar är på för olika nivåer för att ta ut varandra. När detta sedan följdes upp med vaknatt på jobbet i lördags var katastrofen, givetvis, given. Söndagen och måndagen kan kort och gott sammanfattas i ordet lidande. Jag avskyr verkligen att vara sjuk, och jag är dessutom väldigt dålig på att vara det; tycker att jag ska klara precis lika mycket som när jag är frisk och spelar upp elakirriterade monologer om mig själv när jag inte gör det. Och att i detta kastas mellan att svettas och tokfrysa, bli andfådd av att tänka på att röra sig, ha en huvudvärk som uppenbarligen hyser personligt agg mot en och hosta 90% av den vakna tiden. Jag säger nej. Nåväl, det positiva är att jag faktiskt orkar gnälla idag, så att jag sovit ungefär ett av de senaste två dygnen har uppenbarligen gjort skillnad.

Farfar

Jag provar att skriva det för att se om det kan få det att kännas mer sant: min farfar dog imorse. Något som känns bra i sammanhanget är att han när han pratade med mamma i måndags var ganska säker på att detta skulle komma snart, och han hade förlikats med det. Annars känns det mest märkligt och overkligt. Jag har aldrig haft särskilt mycket kontakt med farfar, och den blev när nog obefintlig när jag flyttade hemifrån. Så för att uttrycka det krasst tror jag att jag snart måste åka upp till Jokkmokk (det enda sammanhang jag vet där han, och farmor för den delen, borde finnas) för att känna av den. För bilden av den vresiga gubben som skulle överleva alla på ren tjurskallighet stämmer ju som inte längre. Och jag tänker lägga upp en dikt av honom här, för dikterna var något vi hade gemensamt (jag brukade skicka mina dikter till honom ibland, och ångrar nu att det var så länge sedan sist. han envisades med att först läsa några av sina och sedan plocka fram och läsa av mina varje gång vi var uppe på besök, och jag tyckte alltid att den sista biten var lika pinsam. han brukade också alltid bestämt hävda att jag hade författandet från honom. jag tror att jag bestämmer att det är så). efter den lilla utläggning kommer nu hans dikt, och jag hoppas att det var precis så han upplevde det:

Till sist

Till sist i en blek, blå gryning
...förs jag mot okänt land.
Lyssnar till vattnets dyning
ser svagt konturer av en strand.
Där sitter en vän vid en nying -
står upp, sträcker ut sin hand...

As it is

Jag och Tistel fångar solstrålar
en timme varje dag
över parkering och gräsmattor
och nedsilade mellan grenar
att hänga i garderoben att torka
för att plocka fram och andas in
i november

Tillbakablickar

När nu den senaste veckan bjudit på markant mindre jobb än resten av sommaren, har det på något märkligt sätt blivit oceaner av tid över till annat. Lugna stunder i Tistels sällskap har varvats med myrsteg in i möjliga framtida kontakter och horder av tillbakablickar. Åtminstone för mig fungerar det gärna så att en flytt framkallar en självrannsakan som ser både framåt och tillbaka. Kanske att den senare aspekten framträder extra tydligt när syster miss bitchy flyttar till Umeå i helgen; det känns mer än en smula märkligt att någon som alltid varit en sådan påtaglig närvaro i mitt liv kommer att befinna sig geografiskt så långt borta. Hursomhelst, när jag vandrar genom minnen gör jag det gärna i de dikter jag gömt delar av dem i. Så jag tänkte dela med mig av några sådana nu. Kanske kan dikter ses som ganska meningslösa skapelser, kanske är de det mest personliga jag någonsin kommer att dela med mig av. Man får välja.

och mindre än två gator hemifrån
hinner rädslan ikapp dig
du tror fortfarande
att du är vilse

..............

Världen ser på dig idag
höjer utmanande den svarta fanan
och kastar sina svärd vid dina fötter
men du låter dem ligga
- tror inte på vapnens makt

I gryningstimmen
när pilen finner dig i dimman,
bland de lekande diserna,
faller rosenblad ur behandskade händer
svarta och röda
och döljer ditt blod, dina tårar

Och när värjan smeker din kind
lyfter du ett ord i dina kupade händer
för du tror inte på vapnens makt

...............

Barmhärtighet eller
förbannelser?
fortfarande undgår dig svaret
och du vet inte vilken sida av sanningen
som borde hagla ner över dina axlar

................

Låt oss glömma dem vi är
och gå genom gråa korridorer
mot spåret som leder bort
sedan tillbaka
men under tiden;

låt oss glömma dem vi vill vara
och andas nuet
genom lövverk och mättade skratt
genom böcker vi aldrig läste
låt det vänta några timmar
allt det vi säger att vi måste göra

låt oss glömma dem vi var
och bestämma imorgon
under den stålgrå skyn
om vi orkar vandra framåt
eller vända tillbaka

.................

Över tre år av tystnad
sträcker jag fram min hand
- prövande -
och snubblar över trottoarkanten
när du fattar den
- leende -
skrattande går vi genom Stockholm
trevar mellan orden
då du säger att du saknat mig, på sistone
och jag förstår att jag är vuxen i dina ögon

över fikabordet blandar du
mjölk och ditt förakt för de
homosexuellas syn på heteronormen
i mitt kaffe
jag svara, vasst, med hela min sanning
du ler ditt norrlänska leende
vi skrattar åt ditt prat om triangeldraman
och jag förstår att du litar på mig

över folkvimlet, där vi står så nära,
talar Ola Salo om indivdualism och extas
"it takes a fool to remain sane" träffar mig i ansiktet
jag blir 15 igen, sedan 5
och du finns där överallt
får mig att nå så högt;
över publikhavet, över nässelsnåret
och idag så nära känslan av att vara
hemma i din närhet

över parkeringen, på väg mot bilen
- slitna jeans bredvid en proper kostym -
när vi stillat varandras farhågor
har vi vuxit ur våra namn
och blivit;
en viskning och hennes klippa
en dotter och hennes pappa

................

i halvdunklet låg jag
på soffan den dagen
den fagra ensamheten
gick ut genom dörren
i toner av grått och grått
bad jag henne att inte
glömma mig
att aldrig sluta skriva
- jag skulle känna mig så ensam då

....................

natten
lägger sina händer över mina axlar
sluter mina ögon
viskar över mina läppar
att sömnen önskar mitt sällskap
och att månskenet
hellre faller utan mig
inatt


Well, over and out.

försök att fånga en känsla

tillbakalutade i soffan
i ett hem som fortfarande har flyttdamm kvar i hörnen
de tysta skratt du fångar
och leende kastar tillbaka
överröstar huvudvärken
en kanna te
en kanna till
hongungslindade ord som bränner i halsen
medan vi klär oss i skuggor av ljus som brinner,
tistelspinn lindar sig om själen medan björkarna sträcker sig utåt
mot oss, mot himlen
de fångar mina tankar och jag vill stanna hos dem
andas med dem
möta solstrålar som silas genom deras grenar
möta regnet som
binder mig vid mig själv
med leenden och skuggor
en spinnande tistel vid min sida

en saknad känsla

Det finns en känsla jag fullkomligen älskar, och ingen uttrycker den så bra som Alanis (gudinnan) Morissette i "Giggling again for no reason" (tänk detta med körandet som önskedröm och den dansande runa snarare som den som tar en öl i baren så har ni det):

http://www.youtube.com/watch?v=1qUL0ScbRh8

Detta är nu inte bara en älskad känsla, utan också en saknad sådan. Jag tror att det är alla "tänk om" som skrämt den på flykten denna sommar; tänk om jag aldrig får fix på lägenheten/går vilse på södertörn på uppropet/ogillar alla jag pluggar med/inte får något jobb alls i höst/aldrig får tid att bara slappa en hel dag tillsammans med Tistel och så vidare i all oändlighet. Dylika tankespiraler är heller inte särskilt bra för sömnen. Men jag försöker kontra med en klok väns ord och vill åtminstone gärna tro att jag blir bättre på det, "jaha, och tänka om det löser sig då?"

babbel

matlagning och ommålning av klädkammare, det har i huvudsak stått på schemat de senaste dagarna när ledighet infallit. matlagningen kommer sig av lyckan i att ha ett riktigt kök igen, och frysen som gör det möjligt att lagra - lagrande är för övrigt ett märkligt fenomen, i mitt lagrande likställs mat, diskmedel och hygienprodukter...en något märklig kombination som världen antagligen skulle gå under förutan. ommålningen kommer sig istället av maugrariss förtjusande inflyttande i måndags, och vid nästa lön ska klädkammaren vara ett grönt litet sovrum med en specialbyggd säng.
så, ambitionerna på hemmafronten är solklara och det plockas och fixas och ordnas så snart möjlighet ges. på pluggfronten är det däremot nästan skrämmande ambitionslöst. det märkliga är att det inte stör mig ett dugg. därför har jag bestämt mig för att det inte behöver bli så mycket ändring på det förrän c-kursen i historia drar igång.

"Tokig tant"

Ännu ett långpass att njuta av på jobbet. Dagarna kantas av allehanda upptåg, tjat om tennis/fotboll/maten/åka vägar och att äta på Runas fot. Hälsningsfraserna går i stil med "du är livsfarlig", "tokig tant, une tokig" och "x vill ha en annan tant också". Jag kan inte annat än le och stortrivas, och i stil med klassisk vikarielogik önska att ordinarie personal ägnar sig en hel del åt att vara lite lagom småsjuka under hösten.

flyttfunderingar

så sitter jag här ändå, med en blogg och ett halvfungerande tangentbord. en flytt stundar, och flyttar har alltid väckt blandade känslor hos mig. dels möjligheterna och spänningen, dels osäkerheten - det är svårt att överblicka okända vidder. jag tänkte börja med att illustrera den största rädslan, i diktform...

Du minns vagt den dagen
du tog den fagra ensamheten vid handen
när hon bjöd dig en sorgmodig vals
till toner du aldrig drömt
och du gömde dina fingrar i hennes hår
viskade
bad att hon följde dig hem
att sitta i fladdrande ljussken
och röra vid dina tankar i en tystnad
som lät andetag tala

Du vet att hon fortsatte lyssna
tog klivet innanför din hud
och att du gick i ekande tystnad
genom rummen du en gång
lärde dig att kalla hemma
så du täckte dina väggar med tyg
för att dämpa de ekande stegen
medan du letade bland svartnande minnen
efter andra sätt att famla sig fram

Så kom den dag du bad henne gå
den fagra ensamheten
lösgjorde dina fingrar ur hennes hår
men hon stannade intill ditt hjärta
i luften du andades
log mot dig i bländande förakt
och pekade ut de lögner du skapat
så du reste dig
från din plats på golvet
klädde av väggarna i de rum
du en gång kallade hemma
och insåg att det var allt du hade kvar;
fyra vita väggar
och bara dig själv
att smycka dem med