insikter

två insikter har nåtts de senaste dagarna. märkligt nog rör de båda ensamheten, trots att det är en känsla som varit i stort frånvarande på sistone.
den första får nog sägas vidröra poetiska eller filosofiska aspekter av begreppet - jag har haft fel, ensamheten är inte ett mörker utan en dimma. mörker har nämligen svårt att vara någonting annat än just mörker, med dimma har så oerhört många skepnader att visa upp. man kan tappa andan inför den lätta dimman som är nästan som älvor som dansar fram över ängarna i det begynnande morgonljuset, förundras över lätta stråk eller hitta tjockare dimmoln att gömma sig i för en stund. andra gånger finns istället bara den där oändligt tjocka dimman, som förvränger kända skepnader och får det man trodde att man hade alldeles intill sig att försvinna och verka så långt bort.

den andra insikten gäller gullans typiska fågelflockarbeteende och dess överförbarhet på människor. gullan upplever dygnets mörka timmar som dödligt läskiga, och springer då runt och är en spattig fågel tills flocken har vett nog att samlas på ett och samma ställe för sin överlevnads skull. nu tror jag att vi måste ta bort överlevnaden och sätta in gemenskapen i dess ställe när fenomenet överförs till människors sfär - jag har dock svårt att tro att jag är ensam om att känna att ensamheten är värst sedan mörkret fallit, och att det är då jag helst vill ha folk omkring mig.