Ett farväl

Fredagskvällen bjöd på många höjdpunkter, och vad annat kunde man vänta av ett the Ark som gav sin sista konsert? Inte helt oväntat var "It takes a fool to remain sane" den största av dem alla. Jag stod axel mot axel med pappa, blundade, gungade långsamt med i folkhavet som omslöt mig, kände basen röra vid mig och sade farväl i en av de mäktigaste stunderna i mitt liv.

Jag är medveten om att det är sådant här 25åringar inte skriver; vår värdighet och det faktum att vi sedan länge vuxit ifrån idoldyrkan ställer sig ivägen. Dock minns jag fjortonåringen som mötte det bandet och den låten; gjorde den till sin i sina 2000 ljusår av mörker (och givetvis ligger det en låtreferens i det).

"...it's your right to laugh at me

and in turn, that's my opportunity
to feel brave
Because ridicule is no shame
it's just a way to eclipse hate
it's just a way to put my back staright
it's just a way to remain sane...

...So, take it to the stage in a multicoloured
jacket take it jackpot, crackpot,
strutting like a peacock...

It takes a fool to remain sane..."

En fjortonåring som gjorde den låten till sin; en låt som bland annat inspirerade till Hildur. Det är svårt att egentligen förklara den hatten, tillverkad av en stickad rosa tröja och en kartong eller två, men hon är antagligen det starkaste försvarsvärn jag någonsin rest om mig själv.

Så nog var det värt ett mäktigt farväl.

Dimma

Jag tror att det är Winnerbäck som sjunger att ensamhet är kvicksand (och följer upp med något fullkomligt urlöjligt om att det blir svårt att köpa mjölk), och personligen håller jag inte alls med. Istället ser jag ensamhet som dimma: lika föränderlig och svår att fånga. Det regnar nästan aldrig där, och bara sällan blåser en vind som har något att förmedla. Trots det är den lätta dimman nästan alltid i rörelse, som lekande dis över fälten en tidig morgon. Likt diser. Den tunga dimman ligger istället alldeles stilla och ogenomtränglig. Den har en tendens att förvränga minnen och skratt, och placera vänner och utsträckta händer ständigt utom räckhåll. I den ena dimman sitter jag i mörker och glömmer tända ljus för att jag ändå inte ser dem, i den andra för att allt ljus ändå är överflödigt. Och ibland tror jag att jag knäckt koden och vet att det är i denna inbyggda kontrast ensamhetens poetiska lockelse ligger.

Hugo på besök

Idag hade Tistel den tvetydiga äran att träffa lille Hugo för första gången. Han var oerhört konstig, och mer än en smula läskig.

Värst var det givetvis när han skrek. Den stackars lilla katten visste då inte vart hon skulle ta vägen, sprang runt och jamade, var fullkomligt livrädd och började bita sporadiskt på Hugos stackars mamma som satt där på golvet. Efter ett långdraget mattegos kunde stackars älsklingskräket tillslut ta sin indignerade tillflykt till balkongen och på betryggande avstånd hålla kolla på mina ljud och rörelse skräpet gjorde.

Matte den förrädaren kände däremot att hon mycket väl kan vänja sig vid lillskräpets närvaro.

Jag älskar de där argrynkorna i pannan!

Nu ska dock denna matte börja smöra för sin katt och se om hon kan bli förlåten för dagens fraterniserande med den mycket lilla fienden.

400 gram

En öl i trevligt sällskap som skulle sluta vid åtta, men hux flux var klockan närmare elva... gullig gam och den allvetande skäggprydde som fann varandra och därmed gav möjligheter för mig att leva ut lite av min retstickepotential...sommarschemat som nu rullat igång och tryggar inkomsten och en dos av allmänt fantastiska stunder...lille Hugo som bevisat att han sannerligen är en i familjen och gått upp 400 gram på en vecka...blad som faller (den enda berättelse jag avslutat) som förvånade både i händelser och det (ego) riktigt bra språket och personbeskrivningarna. Lägg till detta en stundande ledig helg i den taggigas mjuka sällskap, så skulle jag säga att livet är ganska trevligt just nu (även om jag börjar frukta att jag är den enda jag känner som kommer att vara singel när sommaren är slut). Den stora frågan som dyker upp är om helgen skall ägnas åt koptiska eller åt berättelser.

ditt skratt

Irriterande nog slet de ljuva första tonerna av Tori Amos "Taxi Ride" mig ur förtrollningen hos det sista kapitlet i "Daughter of the Empire". Efter en stunds fåraktigt stirrande på telefonen fick namnet plötsligt betydelse: min Maugrariss. Ilska, irritation, besvikelse...allt rann bort när jag hörde hennes röst; istället kom saknaden. Förklaringarna tappade sin mening när vi skrattade tillsammans och studsade runt bland varandras tankar. Jag fastnade i en känsla som ledde till en dikt, som även om den skrevs för flera år sedan känns levande i nuet:

jag klev ut i solskenet
ut framför dina fötter
och in i ett minne

ett minne av alldeles för billig öl
kvalmiga tankar och dånande musik
av skor som läckte ensamhet
när du bad mig vingla bort
genom en stad jag inte kände
och sveken som rann ut över kullerstenarna

Och jag vet att det är allt
allt som jag vill säga, sedan gå
för jag är modig i solskenet
men du skrattar åt ett skämt
ingen av oss glömde
och ditt skratt passar fortfarande
perfekt i mina händer

Och jag minns att vi lärde oss
att aldrig tala om löften
för de var farhågor om framtida svek
som blev självuppfyllande profetior
och hur långt borta du än var
kunde jag alltid känna tryggheten
i att släcka alla lampor
och veta
att vi delade mörkret mellan oss

Och vi talar fortfarande aldrig om löften
men ditt skratt passar i mina händer
och jag ser hur lätt du fångar det
när jag kastar det tillbaka
och när du säger att
mina ord kan vara ditt lugn
de dagar du önskar det
att jag kan vara tryggheten i din röst
vet jag att vi delar ett minne
att kliva in i genom solskenet

så vi talar om drömmar, om framtidsplaner
för vi vill vara nära
vara vänner
utan att binda varandra
så vi talar inte om löften
för du kan fortfarande var tryggheten i min röst
och ditt skratt passar i mina händer

(och det är inte bara maugrariss som kan känna sig träffad av den)

Sega författare!

Har några författare som jag andäktigt väntar på ska ge ut något nytt, eller ge ut fortsättningarna på sina fantastiska serier. Ibland är sådant inte roligt:
The last dark (sista boken i sista serien om Thomas Covenant den klentrogne) due for realease: 2013!!!!???? Jaha, men då kanske man har större tur med Robin Hobb och sista boken i rain wilds chronciles...okej, den har blivit två böcker, varav den första släpps i april 2012...det är ett år kvar; kan någon tala om för mig vad jag förväntas läsa under tiden? Med försvinnandet litet hopp kollar jag så upp om någon av mina Patricia har något på gång; den totala tystnaden kring McKillip gör mig besviken, men från Cornwell utlovas nytt om Scarpetta under 2011. Synd bara att den vecka boken tar att läsa knappast lär kunna utsträckas in i april 2012. Ännu mer synd är att ingenting tyder på att min favoritkaraktär skulle dyka upp igen.
Det är med en djup suck jag inser att det kanske börjar vara dags att gräva upp nya författare att läsa...men det är ju så tråkigt, man måste ju läsa så mycket dåligt innan man hittar något bra. Jag GILLAR tryggheten i redan vandrade trakter.

Saker att undvika...

...när man är väldigt trött:

- glada arbetskamrater, klockan sju på morgonen; risken för mord är överhängande.

- uttalandet av ord med mer än två stavelser (men stanna helst vid de enstaviga, bara för säkerhets skull).

- att kasta saker mot din hopplöst gnälliga katt (tro mig, det är enda gången du kommer att få in en fullträff i hela ditt liv).

- socker i teet: socker och salt är förrädiskt lika.

- syskon, som retar upp dig tills du är redo att hyra lönnmördare.

- samtal med mamma. Ofrånkomligen måste hon försöka vara förnuftig eller förstående. Sålunda tror hon 1. att du är deprimerad, 2. att du behöver träffa någon att dela ditt liv med, 3. att du överreagerar.

Tråk

En stuga mitt ute i ingenstans långt från allt vad grannar heter och ett arbete med stumma...kanske det skulle göra att man sova ordentligt på nätterna?

En ganska intetsägande uppdatering

Mycket jobb har det varit på sistone; och jag känner bortom alla tvivel att jag kan ha världens bästa jobb. När jag gick och lade mig igår kväll var jag nästan gråtfärdig för att herrarna varit som himla mysiga och fina.Jobbandet varvas gärna med spel, återbesök i Tsurannuani och böckerna Imperiets dotter, och sist men verkligen inte minst:

Sur för att matte ägnar något annat sin uppmärksamhet (och då bara måste man krypa ner i en svart låda ovanpå den stora svarta bokyllan).

Gör sig redo för mord

In action

Men gos är ändå bäst (och matte får aldrig glömma att det är hon som är ägd)

ibland kan jag inte låta bli att undra

förändras jag och mitt liv, eller har jag i allt väsentligt stått stilla de senaste åren...

vad är förändring...

när får man vara lite nöjd...

vad vill jag röra mig mot...

och sedan kryper in liten katt upp och lägger huvudet mot min kind, och jag glömmer alla frågor för ett tag.

indeed

en grå dag känns inte alls grå när man vaknar vid tio och mysgosar med kattkräk till elva och till lillebrors cred kan säga att han inte störde alls när han gick upp vid fem. en stor kopp och en termos te och dagen är laddad för ickegörande. lite zelda kanske, eller näst sista boken i donaldsons trilogi, eller testa att skriva igen...valen är förlamande många när man inget har att göra och jag ska bara njuta och göra ingenting vettigt ända tills jobbhelgen börjar på fredag eftermiddag.

...

Hjärnan fungerar märkligt. Vaknade till på jobbet inatt precis innan insomnande och insåg att det lät som att "juice" höll på att kvävas. Första impulsen var hysteri "Vad ska jag göra!!!!!????", andra en total nollställning. Något ögonblick senare insåg jag att jag helt enkelt kunde börja med att gå in och sätta henne upp i sängen....

Så halvutsövd efter jobbad natt och hemma och igång vid åtta på morgonen? Det är knappt så att man tror att det är möjligt för mig att starta dagen så tidigt (men så händer det å andra sidan också bara när jag jobbat natten). Tog med älsklingskräket ut på promenad i morgonsolen. Helmysigt att se henne skutta mellan stenar och stryka sig mot varenda pinne och gren hon såg (tänk vad hon ligger efter efter dessa månader av snö). Ibland kom hon gällt jamande springande och bara måste stryka sig mot mina ben. Ibland är livet absurdt mysigt i sin litenhet.

Människor

Det tyngsta med att ändra sina planer, i just detta fall att hoppa av lärarutbildningen, är de människor man inser att man med största sannolikhet aldrig kommer att träffa igen. Jag kommer att sakna min arbetsgrupp. Trodde att det skulle bli lättast att "göra en Runa" och bara försvinna; skriva ett kort och neutralt mail. Men människor är onda (fast egentligen inte), och svarar fina saker. Bläää.

Toffslöst sällskap

Efter en vistelse hos toffslös och hennes (numera) lika toffslösa unge har jag träningsverk i låren och kan märkligt nog njuta av en natts god sömn i ryggen. Tankar och ord började snurra på tåget hem, och här kommer ännu ett försök att fånga en känsla

Uppvaknande

ett barnskratt river sömndimmorna ur mina händer

fyller dem med lugn

förvissning

om livet som en självklar plats

Nedstigande

ett samtal som vidrör halvsanningarna

lyser upp de mörka vrårna

upplyser

om jagets storhet i sin litenhet

Uppvaknande

ett leende ord iklätt kaffedoft

förvissar om närvaro

tillräcklig

att hålla i nedstigande

och värna i uppvaknande

(ett hopp att ge tillbaka)

Och hemma väntade en Tistel som saknat mig och hade alldeles tomt i matskålarna. Det kan vara svårt att fånga också betydelsen av den varelsen; all den trygghet och värme hon är.

Finaste arbetskamraterna

Jag börjar tro att jag har det. Och att jag är mycket mer del i arbetsgruppen än vad jag tänkt. Igår styrde de upp resan åt mig. Idag jobbade jag när de var på föreläsning. Jag misstänker att min kära mor sade något till någon, för den första som kom tillbaka sjöng glatt "ja må hon leva". Nästa två tog mycket längre tid på sig, och återvände med fem knippen tulpaner (så många blommor har jag nog aldrig fått). Kvinnan jag jobbat med muttrade över att hon inget vetat, och nu på eftermiddagen har sms från ett par till kommit in. Jag måste säga att det är ganska mysigt, på något sätt. De skojade och gjorde ingen jätteoffentlig grej av det, så jag kunde känna att det var lagom och mysigt. Faktiskt inte alls fel. Om än oväntat.

Tog utbildningen just slut?

Jag gillar snö, blåst och yrväder. Dock inte när jag går till bussen halv åtta för att vara på södertörn för seminarium klockan nio. Tjugo minuter senare promenerar en tant förbi och hojtar att alla bussar är inställda. Det blir till att springa till centrum och hoppas på det omöjliga. Och givetvis står inget tåg inne. Närmsta tåg mot södertälje befinner sig i kalrberg!!! (andra sidan stockholm c) och det från i hamnen. Hamnen verkar stå stilla, börjar smått desperat köra SM i gång dit (får inte missa ett tredje seminarium, då blir man underkänd på kursen). I hamn strax efter nio, och givetvis har tåget hunnit gå... kvart i tio ger jag upp (närmsta tåg i tullinge och mitt seminarium slutar kvart i elva), tokfryser en stund till och åker tidigt till jobbet istället (för av någon märklig anledning går länstrafikbussarna hur bra som helst medan sl är fullkomligt lamslaget). Jag avskyr SJ!! Ingen som råkar veta om totalt inställd kollektivtrafik är giltigt skäl att missa ett seminarium för mycket?Eller är det bara att gå om kursen (vilket kan bli knepigt, då detta är sista gången denna utbildning ges)?

Lundahelg

Över helgen bytte jag ett snöslaskigt Södertälje mot ett lerigt Lund. Staden är helt klart mysig - lite samma härliga gammalkänsla som Uppsala, och med en fantastiskt trevlig domkyrka (helt klart snyggare än Uppsalas, om än inte lika mäktig), bästa Tistel mot elva veckor gamla labrador-schäfer-rottweilern Tyke,


Maugrariss mot lillebror




plugg mot rollspel, bio och Dead Space. Riktigt riktigt mysigt att bara åka iväg och helt bortse från den riktiga verkligheten ett par dagar.




Resultatet av en lyckad shopingrunda. Och lillebror börjar ta sig på tefronten.


Och givetvis smörade jag med både leksaker och grisöron. Det är en trevlig känsla att vara avgudad.


Förresten har jag skaffat en kamera:)

aha

ibland är jag slående trög, så det är mycket möjligt att detta är en nyhet endast för mig - min osäkerhet är som störst när den borde vara som minst. genomgående. irriterande. men kanske en strategi för att slippa bli negativt överraskad - det svider mest att misslyckas om man lagt ner energi på det man gör. bättre då med osäkerhet och övertygelse om att det kommer gå åt skogen. och ja, muntan gick äckligt bra.

Det går väl an

Har aldrig varit så dåligt förberedd för en tenta som den muntliga i drömmen om frigörelse som jag vandrar iväg mot snart. Går ändå. Visst kan det blir epic fail av hela allt, men kanske kan det också bli godkänt och skulle vara skönt att känna att jag avslutade något denna termin.

...

"Strangers they're exciting, their mystery never ends
but there's nothing like looking on your own history in the face of your friends"
Ani DiFranco har en förmåga att sätta fingret på de perfekta raderna. Hon kan vara ett geni, och tveklöst den bästa textförfattare jag sprungit på.

"grannjävel"

Fick just veta av Maugrariss som är hemma ikväll att grannen stått och vrålat och kastat saker omkring sig så att våra tavlor ramlat ner från väggarna. Han har helt klart börjat spåra ur på sistone. Och just nu bryr jag mig inte ett dugg om det kanske är synd om honom för att han har problem osv, jag vill bara inte ha honom som granne.