ditt skratt

Irriterande nog slet de ljuva första tonerna av Tori Amos "Taxi Ride" mig ur förtrollningen hos det sista kapitlet i "Daughter of the Empire". Efter en stunds fåraktigt stirrande på telefonen fick namnet plötsligt betydelse: min Maugrariss. Ilska, irritation, besvikelse...allt rann bort när jag hörde hennes röst; istället kom saknaden. Förklaringarna tappade sin mening när vi skrattade tillsammans och studsade runt bland varandras tankar. Jag fastnade i en känsla som ledde till en dikt, som även om den skrevs för flera år sedan känns levande i nuet:

jag klev ut i solskenet
ut framför dina fötter
och in i ett minne

ett minne av alldeles för billig öl
kvalmiga tankar och dånande musik
av skor som läckte ensamhet
när du bad mig vingla bort
genom en stad jag inte kände
och sveken som rann ut över kullerstenarna

Och jag vet att det är allt
allt som jag vill säga, sedan gå
för jag är modig i solskenet
men du skrattar åt ett skämt
ingen av oss glömde
och ditt skratt passar fortfarande
perfekt i mina händer

Och jag minns att vi lärde oss
att aldrig tala om löften
för de var farhågor om framtida svek
som blev självuppfyllande profetior
och hur långt borta du än var
kunde jag alltid känna tryggheten
i att släcka alla lampor
och veta
att vi delade mörkret mellan oss

Och vi talar fortfarande aldrig om löften
men ditt skratt passar i mina händer
och jag ser hur lätt du fångar det
när jag kastar det tillbaka
och när du säger att
mina ord kan vara ditt lugn
de dagar du önskar det
att jag kan vara tryggheten i din röst
vet jag att vi delar ett minne
att kliva in i genom solskenet

så vi talar om drömmar, om framtidsplaner
för vi vill vara nära
vara vänner
utan att binda varandra
så vi talar inte om löften
för du kan fortfarande var tryggheten i min röst
och ditt skratt passar i mina händer

(och det är inte bara maugrariss som kan känna sig träffad av den)