alvinestiar, stnc, runa: 2012

Vad tycker du om vemod?

"All i know of you is in my memory, and all I ask of you - remember me"

Jag minns att jag var så nervös att jag trodde att jag inte skulle åka, men att en god vän hade skickat en bild på en tröja på indiska och jag låtsades att det var den jag åkte för.

Jag minns förvåning när din röst inte var mörkare när vi hälsade på plattan. Jag minns den oplanerat långa höstpromenaden när stället du tänkt gå till inte fanns längre, och att jag stoiskt vidhöll att det inte alls var ett problem med mina högklackade inte alltför bekväma skor (tror jag erkände blåsorna gången efter, i alldeles för stora och väldigt mjuka gympadojjor). Vi vandrade strandgatan ner, stannade vid vattnet. Du tittade upp och frågade "Vad tycker du om vemod?", och jag visste att det var då jag började falla. Jag minns stängda cafeer och att vi landade på en pub över en öl (och att jag inte hade något problem med att du betalade). Jag minns att det var då jag upptäckte dina ögon, och log åt dina hysteriskt akademiska händer. Jag minns att koreansk vampyrfilm är allt annat än ett måste.

Jag minns när vi missade bussen för att du på din första vistelse i Södertälje vandrade runt lite på måfå och hittade en loppis jag inte hade en aning om att den fanns, och hur mysigt det var att sitta och trängas på nästa buss. Jag minns te i mängder på kulturhuset och mer te på saltå, och den långa promenaden i mörkret för att slå ihjäl tid innan bussen kom. Minns hur vi landade på en bänk och i mörkret var vi ensamma. Jag minns inte om vi pratade om mareld eller om jag bara tänkte på det, men jag minns att vi pratade. Jag minns att jag då (andra gången vi sågs) tyckte att det kändes helt naturligt att ta med dig hem. Det blev pasta och mer te, och massa frågor som hängde i luften. Jag förvånas över att du vaknade och fixade runt och jag ändå sov vidare.

Jag vet att strepsils ingefära alltid kommer att smaka som du (och lite som illamående, sedan jag råkade somna med en i munnen, men mest som du).

Jag minns en första puss jag var helt oberedd på, och hur det fick mig att le. Minns skuttande över vattenpölar längs djurgårdskanalen (och undrar varför jag alltid envisades med högklackat), minns skrattande åt priser på nordiska kompaniet och tebutiksbesök i oändlighet. Minns gubbkepshandlande först till din systerson och sedan till dig (och då visste jag att jag skulle kunna vara fast på riktigt).

Jag minns pinsamheter och klantigheter, dina rädslor och min rädsla. Min trötthet. Missförstånden som kanske var svepskäl som blev tystnad...

Mest minns jag hur självklart det var att vara i din närhet.

Vad tycker du om vemod?

Är fullt medveten om att jag är tokdålig på att blogga och vet inte om jag kommer att bli bättre, men det kommer helt klart att kännas som att Judas mycket märkligt saknas om jag gör det; så här är han i bilder, solkatten Judas:

Ungefär denna storlek hade han när han till Tistels förskräckelse flyttade in i november (?tror jag?), denna mycket gnälliga blandning av Birma och Perser.