drog mig till minnes en diskussion mina föräldrar hade inför valet. den var slående kort men i mina ögon fullkomligt underbar.pappa - men rut är bra. man gör svarta jobb vita och drar in massor av skattepengar.mamma - men i sådant fall kan vi ju lika gärna legalisera prostitution, det skulle också ge skattepengar.varpå pappa lämnar rummet för att han är för arg för att fortsätta diskussionen.
och även om jag lyckats lura den ovanligt bra i år, med jobb och studier och ganska lite tid att gömma mig i medvetandets mest ostädade hörn, har den fått syn på mig igen. vi tycker fortfarande inte om varandra, och den vände ryggen till när jag försökte mäkla fred inatt.
märkligt ibland hur en så uppenbar detalj som höstens närvaro och vår bristande person-årstidskemi måste levereras utifrån. kom till jobbet igår och chefen, som är en av två aspiranter till titeln den mest genuint snälla och varmhjärtade människa jag känner, slank ut från konferensen och undrade om jag kunde jobba några tider till. givetvis, angenäm fråga. hon frågade om ronja och jag svarade. avslutade med att jag inte gillar strängen det slår an i mig att alla mina syskon nu så tydligt är påväg mot mål som är viktiga för dem. uttryckte skämtsamt bittert att jag nog kommer tillbringa min 25årsdag med att gråta över alla planer jag hade och att jag aldrig kommer någonstans. antingen gick den skämtsamma tonen henne förbi, eller så valde hon att se förbi den. svaret var en mild undran om huruvida jag hade funderat på att ta mig själv på allvar. point taken, och jag nästan hörde hösten skratta över min axel. jo, jag erkände poängen, kände mig allmänt obekväm, ryckte lite på axlarna och hänvisade till hösten. hon upprepade sin undran, och jag mitt erkännande. den obekväma situationen växte definitivt ur jourrummet när hon efter en stunds tystnad konstaterade att jag är en hårt arbetande ung kvinna, och att jag upplevs som stabil och skillnadsgörande på alphyddan.så är jag ingenting annat är jag i alla fall det. ok. nu ska här pluggas, tvättas, promeneras med tistel och städas om det hinns med innan jag återvänder till jobbet och min verklighetsflykt imorgon. för nog är det verklighetsflykt alltid, att kliva in i en arbetsroll och lämna mina sämsta sidor på tåget, men det är den mest konstruktiva verklighetsflykt jag träffat hittills. och med ett extra öga på mig själv kanske jag slipper överraskas av fullkomligt uppenbara sanningar igen på ett tag.
två insikter har nåtts de senaste dagarna. märkligt nog rör de båda ensamheten, trots att det är en känsla som varit i stort frånvarande på sistone.den första får nog sägas vidröra poetiska eller filosofiska aspekter av begreppet - jag har haft fel, ensamheten är inte ett mörker utan en dimma. mörker har nämligen svårt att vara någonting annat än just mörker, med dimma har så oerhört många skepnader att visa upp. man kan tappa andan inför den lätta dimman som är nästan som älvor som dansar fram över ängarna i det begynnande morgonljuset, förundras över lätta stråk eller hitta tjockare dimmoln att gömma sig i för en stund. andra gånger finns istället bara den där oändligt tjocka dimman, som förvränger kända skepnader och får det man trodde att man hade alldeles intill sig att försvinna och verka så långt bort.
den andra insikten gäller gullans typiska fågelflockarbeteende och dess överförbarhet på människor. gullan upplever dygnets mörka timmar som dödligt läskiga, och springer då runt och är en spattig fågel tills flocken har vett nog att samlas på ett och samma ställe för sin överlevnads skull. nu tror jag att vi måste ta bort överlevnaden och sätta in gemenskapen i dess ställe när fenomenet överförs till människors sfär - jag har dock svårt att tro att jag är ensam om att känna att ensamheten är värst sedan mörkret fallit, och att det är då jag helst vill ha folk omkring mig.
orden och jag har inte kommit överväldigande väl överens de senaste två åren eller så. det har blivit extra tydligt kring min önskan under de senaste månaderna att skriva fantasy igen. genom att pussla ihop nya tankar med gammalt material har jag nu en helt okej grund - salgrisma alvinestiar har motiv för sina mystiska maktambitioner, sinistras ondska binds genom hennes båda barn tragiskt till de två månarna, himmelsfolket önskar erövra för att trygga sin egen överlevnad, kmir är en möjlig joker som för in en drakes perspektiv och möjligheten att väva in lager på lager av uråldriga legender ännu levande i nuet, enracc ger en möjlighet att föra in hopp och lugn i berättelsen. loriel och isilith står redo vid sidan av om handlingen behöver dem. karaktärerna har sina startpunkter, liksom berättelsen. ett vagt slutmål finns. början blir allas önskan att i en situation av kaos och krig skapa ordning och trygga sin och sina nationers överlevnad, liksom vissas önskan att uppfylla sina ambitioner. lösningarna är givetvis allt annat av perfekta, och i resten av berättelsen har alla fullt upp att försöka lösa kaoset de skapat. maktlöshet är ett tydligt motiv bakom händelserna. i berättelsens centrum står dimskogen med hela sin mytomspunna existens, på gränsen mellan ejlsheim, rünstirj och ett tredje ännu odöpt rike. dimskogen med sin silverne lyster som andas andar och minnen, och i dess mitt makten att rädda en värld eller förgöra den. magin är ett flereggat vapen som lever i ljuset, vinden och orden.jadå, jag gillar grunden, starkt. den har en massa att spinna vidare på och tydliga beröringspunkter mellan karaktärerna. så varför vill orden, hur jag än söker tvinga dem eller låta dem sväva fritt, inte falla på plats för att skapa berättelsen...
till föregående inlägg. det ser oerhört bittert och dyster ut såhär i efterhand. och nej, jag är verkligen inte alltid vuxet ekonomiskt ansvarstagande. senaste igår köpte jag min senaste stora kärlek, en oerhört snygg lila blus. jag har gått och spanat på henne i ett par månader nu och tvekat. men hon är dyr och syster hävdade att hon var oerhört ful och jag ville ha henne bara för att hon påminde om beth i l-word. när då istället jag och maugrariss i förrgår var nere på stan visade jag blusen för henne - hon gillade den så starkt att hon erbjöd sig att betala halva. så givetvis köpte jag den... för övrigt är hon mitt första döpta klädesplagg och heter beth, för att ge något cred till systern.under samma slösaktiga vända inhandlades en fönsterlampa och en tekopp på indiska, mycket just på grund av insikten att höstmörkermående och slaskig vinterkyla bäst hålls på avstånd med mys.
när det handlar om jobb och pengar. nojjigheten över att det är halvt studiemedel som gäller resten av studietiden och medvetenheten om att jobb måste täcka resten av utgifterna finns nästan ständigt i bakhuvudet. sålunda sitter jag här och kommer kanske för första gången i mitt liv att hoppa över något roligt för att jag är lite sjuk. för att om jag åker blir jag säkert mer sjuk, och då kan jag inte jobba mina 60 timmar nästa vecka, vilket råkar vara de enda jobbtider jag garanterat har denna månad. känner mig oerhört vuxen i detta framåttänk, och fullkomligt urtråkig. men det får nog bli en helg nedbäddad i soffan med tistel på bröstet. det var ganska länge sedan det senast hände, så åtminstone den taggiga borde bli nöjd och glad.
tistel krävde med sin alldeles extra gnälliga stämma en extra promenad nu på kvällskvisten. jag tänkte att det kanske var precis vad som krävdes för att driva bort feberfrossan och locka tillbaka luktsinnet. så mycket väl påbyltade, för att vara jag iaf, gav vi oss ut i en fin solnedgång och uppehöll oss en stund vid en knallröd rönn. oerhört vackert. därefter satte tistel fart mot ett rejält snår. jag släppte kopplet och lät henne springa, tänkte att jag skulle möta upp henne på andra sidan där det inte såg lika tjockt ut. det var det inte heller. dock väntade en förrädiskt dold grop på mig...när vi väl kom in igen kände jag mig inte ett dugg friskare. men brett leende, med kvistar i håret, diverse rivmärken och möjligen en lätt stukad fot kände jag mig definitivt lite mer som tolv igen.
varje gång hon kurar ihop sig sådär smälter mitt hjärta fullständigt...jag tror att det händer att hon använder det emot mig.
sötaste kräket av alla.
