orden och jag har inte kommit överväldigande väl överens de senaste två åren eller så. det har blivit extra tydligt kring min önskan under de senaste månaderna att skriva fantasy igen. genom att pussla ihop nya tankar med gammalt material har jag nu en helt okej grund - salgrisma alvinestiar har motiv för sina mystiska maktambitioner, sinistras ondska binds genom hennes båda barn tragiskt till de två månarna, himmelsfolket önskar erövra för att trygga sin egen överlevnad, kmir är en möjlig joker som för in en drakes perspektiv och möjligheten att väva in lager på lager av uråldriga legender ännu levande i nuet, enracc ger en möjlighet att föra in hopp och lugn i berättelsen. loriel och isilith står redo vid sidan av om handlingen behöver dem. karaktärerna har sina startpunkter, liksom berättelsen. ett vagt slutmål finns. början blir allas önskan att i en situation av kaos och krig skapa ordning och trygga sin och sina nationers överlevnad, liksom vissas önskan att uppfylla sina ambitioner. lösningarna är givetvis allt annat av perfekta, och i resten av berättelsen har alla fullt upp att försöka lösa kaoset de skapat. maktlöshet är ett tydligt motiv bakom händelserna. i berättelsens centrum står dimskogen med hela sin mytomspunna existens, på gränsen mellan ejlsheim, rünstirj och ett tredje ännu odöpt rike. dimskogen med sin silverne lyster som andas andar och minnen, och i dess mitt makten att rädda en värld eller förgöra den. magin är ett flereggat vapen som lever i ljuset, vinden och orden.
jadå, jag gillar grunden, starkt. den har en massa att spinna vidare på och tydliga beröringspunkter mellan karaktärerna. så varför vill orden, hur jag än söker tvinga dem eller låta dem sväva fritt, inte falla på plats för att skapa berättelsen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar