märkligt ibland hur en så uppenbar detalj som höstens närvaro och vår bristande person-årstidskemi måste levereras utifrån. kom till jobbet igår och chefen, som är en av två aspiranter till titeln den mest genuint snälla och varmhjärtade människa jag känner, slank ut från konferensen och undrade om jag kunde jobba några tider till. givetvis, angenäm fråga. hon frågade om ronja och jag svarade. avslutade med att jag inte gillar strängen det slår an i mig att alla mina syskon nu så tydligt är påväg mot mål som är viktiga för dem. uttryckte skämtsamt bittert att jag nog kommer tillbringa min 25årsdag med att gråta över alla planer jag hade och att jag aldrig kommer någonstans. antingen gick den skämtsamma tonen henne förbi, eller så valde hon att se förbi den. svaret var en mild undran om huruvida jag hade funderat på att ta mig själv på allvar. point taken, och jag nästan hörde hösten skratta över min axel. jo, jag erkände poängen, kände mig allmänt obekväm, ryckte lite på axlarna och hänvisade till hösten. hon upprepade sin undran, och jag mitt erkännande. den obekväma situationen växte definitivt ur jourrummet när hon efter en stunds tystnad konstaterade att jag är en hårt arbetande ung kvinna, och att jag upplevs som stabil och skillnadsgörande på alphyddan.
så är jag ingenting annat är jag i alla fall det. ok. nu ska här pluggas, tvättas, promeneras med tistel och städas om det hinns med innan jag återvänder till jobbet och min verklighetsflykt imorgon. för nog är det verklighetsflykt alltid, att kliva in i en arbetsroll och lämna mina sämsta sidor på tåget, men det är den mest konstruktiva verklighetsflykt jag träffat hittills. och med ett extra öga på mig själv kanske jag slipper överraskas av fullkomligt uppenbara sanningar igen på ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar