olika perspektiv

mitt tågpluggande innan 30-timmarspasset igår stördes av en skolklass och en mycket välbekant stämma. följde efter viss tveksamhet rösten till dess källa och fann att mina öron inte bedragit mig. där satt mycket riktigt lotta, min mellanstadielärare - bra lärare var viktiga då, och hon var sannerligen bra. inte på samma sätt som sin make, tillika orvar som lurade mig att jag gillade att plugga. vi pratade lite religion, och hon frågade om framtiden. mitt svar bemöttes med ett storögt och självklart - men det är ju klart att du ska doktorera.

vid lunch idag höll jag och en av herrarna på alpis på att fixa i köket. tóta kom in, åt och lyssnade. slutligen tittade hon upp och hävdade att det är slöseri med min pedagogiska förmåga att jag drömmer om att försvinna in i forskarvärlden.

ibland kan man inte annat än undra vem man är och vad man ska göra med sitt liv...

men det är inte din sista tjänstgöringsrapport....

så sitter jag här full av nervositet, ensam med en dator och enyas wild child på repeat - every summer sun, every winter evening, every spring to come, every autumn leaving... you don't need a reason, let i all go on and on - i den älskade vinterkylan och snön som fördrev hösten. jag vet att många klagar, men jag är som alltid tacksam. nervositeten beror dock på någonting helt annat... för en vecka sedan mailade jag chefen och förhörde mig om vad hon tror om arbete och arbetsfördelning framöver. i måndags ringde hon och rekommenderade mig att ringa en annan hemföreståndare, som hade kris på vikareifronten. i tisdags var jag där och kände av läget...på söndag börjar jag min intrudoktion - går ut hårt med 35 timmar på tre dagar.
vet att jag på solåkra har fördel av att vara evas dotter, men vet också att tóta marknadsför mig utifrån den hon tycker att jag är på jobbet. så i viss mån har jag iaf skramlat ihop till denna arbetsmöjlighet själv.
och de boende är inte som herrarna på alpis, men fortfarande räknar jag med att få det att fungera, ha kul och samla insikter och lärdomar på kuppen. och det är pengar. kanske att jag kan lösa det med terminen utan csn nu, och kanske att jag kan få in foten på något ställe till och hålla mig kvar och klara mig ekonomiskt om jag blir en oanställd färdigutbildad lärare.
ska dessutom jobba med min gudmor som också är min moders mentor från hennes unga år på solåkra, och med viss sannolikhet samla på mig en massa anekdoter från mammas ungdom - kan bli riktigt spännande.

och så till inläggets titel. plikttrogen som alltid lämnade jag in tjänstgöringsrapporten i god tid. tóta plockade upp den och svarade med inläggets titel, och vad kunde jag göra annat än le. kvinnan oroar sig för att förlora mig som vikarie till någon annan gård. det tycker jag säger en hel del värmande saker. sedan att det är en förlust jag bestämt mig för att hon knappast lär lida så länge jag har något att säga till om, säger väl en hel del det också - om hur bra jag mår av att jobba på alphyddan.

"Adversus haeresis" - skulle knappast tro det.

På In och Finn tidigare idag började Maugrariss och jag diskutera adventsljusstake. Maugrariss är inte mycket för julen men tycker att traditioner är mysiga, om de inte är alltför traditionella. Efter en lång stunds dividerande och fjantade stod vi så där med dekorsand och fyra blockljus. Då fick jag syn på ett äppelformat ljus, föll pladask och började redogöra för min idé att det måste eldas på sista advent; Eva och Adam åt av kunskapens frukt (enligt många bildframställningar ett äpple) och de har namnsdag omkring jul, så då borde paradisberättelsen kunna härledas till omkring den tiden (förvisso är förläggandet av scenariot till denna tidpunkt på alla vis en historisk osäkerhet, men så är även idén att Jesus skulle vara född på julafton, men på det symboliska planet fungerar det alldeles utmärkt). Vidare har jag blivit uppenbarligen blivit minst sagt svårligen tjusad av kätterier i form av gnosticismen, och somliga av de gnostiska texterna omtolkar paradisberättelsen. I dem blir ormens uppmaning att äta en rättmätig handling riktad mot en ond guds förtryck, och själva ätandet av frukten bringar människorna kunskap om tillvaron och den sanna existensen. När jag kommit så långt i redogörelsen rusade Maugrariss plötsligt iväg mot andra änden av butiken, och jag fruktade att jag skrämt till och med henne med mina tankar. Dock återvände hon efter en kort stund med en prydnadsorm i händerna, och givetvis fick den följa med hem. Så nu har vi en fullkomligt heretisk adventsljusstake, skapad utifrån otraditionalitet och fria associationer kring gnosticismen, som de första tre söndagarna skingrar okunnigheten genom att lysa upp mörkret och den sista hyllar den handling genom vilken enligt somliga religiösa texter människan fick kunskap (ok, detta blev inte precis världens kortaste eller rakaste meningar, men jag har höga tankar om er läskunnighet, kära läsare):

För att göra mig själv rättvisa

Det är inte lätt att vara ett geni med guldfiskminne.

Slående bra på att vara osäker

Man skulle nog rentav kunna säga att jag har en strålande naturlig fallenhet för det. Det visade sig med all tydlighet när jag följde med familjen på musikquiz på Skottvång. God mat, trevlig atmosfär och ett sällskap som det är fantastiskt att småmobbas med - härlig kväll helt enkelt (och att vi vann både oväntat och stort gjorde inte saken sämre).
Nå, denna osäkerhet då. Den finns definitivt i min vardag, men multipliceras i kubik så fort frågesportsliknande aktiviteter kommer igång. Den aktuella frågan kom i början; vem är det rod sjunger duett med? Runa hörde kvinnan i fråga sjunga ett ord och visste sedan bergsäkert och bortom alla tvivel:
"Cher." Hennes uttalade sanning möttes av tystnad och hon började se sig omkring på sina lagmedlemmar. Ronja såg skeptisk ut, mamma tvivlande och pappa oerhört skeptisk. "Eller det kanske är det...vad tror ni?" ändrade hon sitt utlåtande till. Efter en viss diskussion visade det sig ingen annan hade något som helst annat förslag, så hon stod på sig något alldeles oerhört med ett "men om ingen annan har någon tanke kan vi ju kanske skriva Cher? Eller?"
Givetvis visade det sig i rättningsrundan att det var Cher, och givetvis vet Runa att det är en röst hon skulle känna igen varsomhelst, men när omgivningen är skeptisk kan man ju aldrig riktigt veta...

Världen kryllar av barn och gravida

Var i måndags med Alva hemma hos en kompis till henne. En kompis som råkar ha två barn, två och tre år gamla. Efter en något trevande inledning där jag egentligen inte gjorde någonting annat än att sitta där och svara på tilltal, krävde storasystern plötsligt att få flyga. Så jag plockade upp henne och snurrade runt och småbollade lite med henne (och ja, givetvis kastade jag upp henne på axeln en stund också, man får passa på när tillfället dyker upp). Givetvis ville hennes lillebror snart nog göra detsamma, och proceduren upprepades några gånger. Vid bråk inför middagen och ett visst behov av akut städning upptäckte jag sedan att jag förmodligen inte är världens sämsta pedagog, och kvällen med barnen avslutades med gos och spökbus i soffan. HERREGUD! Det kan vara den absolut mysigaste dagen i mitt liv. Fullkomligt underbara ungar (även om, ja, de var skitjobbiga, helt klart en del av charmen). Jag vill också ha! Och givetvis kontrade den självförsvarsinställda tanken med ett kort "hoppas inte för mycket".
Problemet är nu dumma toffslös och M, dumma L och hennes ungar och dumma dumma miss itchy. På något sätt har de lyckats sparka igång en biologisk klocka jag börjat bli ganska inställd på att den inte fanns. Det visar sig i drömmarna (och hur schysst är det av den, att attackera genom det undermedvetna - jag vill ha mina drömmar tillbaka!). I en av de mer intressanta var jag högst höggravid, men led av problemet att jag inte kunde hitta fadern i fråga eller ens dra mig till minnes vem han var - kanske att drömmarna försöker förbereda mig för situationer som det är föga troligt att de uppstår. Nåväl, jag gillar inte alls den här utvecklingen.

Blääää

Att blir magsjuk mitt under ett biobesök var inte alls en särskilt trevlig upplevelse. Att rusa ut ur salongen och i total dimma faktiskt lyckas hitta en toalett i tid och sedan gömma sig där och känna sig dum en stund tror jag är en av dessa saker jag aldrig vill göra igen. Och jag undrar givetvis hur många jag lyckades smitta igår kväll. I övrigt var det en slående trevligt kväll. Middag och affärsrundor med tant mamma medan vi samtalade om syster och kommande pluttis, våra respektive lidanden och upprörande lagutredningar. Filmen var dessutom helt okej. Inception. Jag gillar konceptet. Problemet var väl de generellt ytliga karaktärerna, och att DiCaprios karaktär som väl skulle ha djup inte riktigt fick det - filmen var lite för kåt på att vara mystisk för det, så informationen kom för sent så man hann inte riktigt känna djupet i trådarna när de knöts samman.

för övrigt kostar det 18oo kronor att ansöka om efternamnsbyte...känns som att alvinestiar (eller nässla eller det tredje alternativet som inte riktigt kommits på) för vänta lite.