Världen kryllar av barn och gravida

Var i måndags med Alva hemma hos en kompis till henne. En kompis som råkar ha två barn, två och tre år gamla. Efter en något trevande inledning där jag egentligen inte gjorde någonting annat än att sitta där och svara på tilltal, krävde storasystern plötsligt att få flyga. Så jag plockade upp henne och snurrade runt och småbollade lite med henne (och ja, givetvis kastade jag upp henne på axeln en stund också, man får passa på när tillfället dyker upp). Givetvis ville hennes lillebror snart nog göra detsamma, och proceduren upprepades några gånger. Vid bråk inför middagen och ett visst behov av akut städning upptäckte jag sedan att jag förmodligen inte är världens sämsta pedagog, och kvällen med barnen avslutades med gos och spökbus i soffan. HERREGUD! Det kan vara den absolut mysigaste dagen i mitt liv. Fullkomligt underbara ungar (även om, ja, de var skitjobbiga, helt klart en del av charmen). Jag vill också ha! Och givetvis kontrade den självförsvarsinställda tanken med ett kort "hoppas inte för mycket".
Problemet är nu dumma toffslös och M, dumma L och hennes ungar och dumma dumma miss itchy. På något sätt har de lyckats sparka igång en biologisk klocka jag börjat bli ganska inställd på att den inte fanns. Det visar sig i drömmarna (och hur schysst är det av den, att attackera genom det undermedvetna - jag vill ha mina drömmar tillbaka!). I en av de mer intressanta var jag högst höggravid, men led av problemet att jag inte kunde hitta fadern i fråga eller ens dra mig till minnes vem han var - kanske att drömmarna försöker förbereda mig för situationer som det är föga troligt att de uppstår. Nåväl, jag gillar inte alls den här utvecklingen.