söndag 24 januari 2016

Med Toffslös i tankarna

mina ord
min tolkning
mellan dig
och dem du älskar mest
mellan ditt förflutna
och din framtid
ett hinder
för den du ville vara
och nog kommer du alltid att ångra
att du släppte mig så nära
att jag kunde ställa
min tolkning
mina ord
mellan dig
och dina barn
 
 
 
 
 
 
egentligen
har jag ingen bild av dig längre
det skratt jag älskade
försvann med din röst bland fallande höstlöv
ändå fyller jag mina händer med saknad
efter känslan av den
du en gång ville vara
 
egentligen
minns jag bara vädjan i dina ord
när du bad mig minnas det bra
när allt det här
var över
så nog vet vi att jag svek igen
 
för egentligen
minns jag bara vädjan i din kropp
när du höll på att kvävas
mellan krockande verkligheter
och bad mig komma närmare
samtidigt som du skrek åt mig att gå
 
egentligen
saknar jag den jag var med dig
öppnar mina händer i höstnatten
låter vinden ta mina minnen
och hoppas att de är döda frön
som aldrig mer slår rot

måndag 22 juni 2015

Allt med dig är fint. Alltid. Saknade du.



Fina, fina du. Fina, älskade du. Jag skriver fast(för att?) du aldrig kommer att läsa, skriver för att saknaden inte får plats i mig.
                      Vet du att du är det första barn jag lärde känna som vuxen? Du var barnet till en älskad vän och när du cirka en vecka gammal, så innerligt skör och spädbarnsdoftande, för första gången låg i min famn var kärleken ögonblicklig. Samma dag åkte jag bil med er och du uppskattade inte alls att byta din mammas famn mot bilstolen, och än idag vet jag inte säkert vem av er som var mest smärtsamt övergiven. Under en promenad mot slutet av din första sommar tog jag på mig den enda uppgiften att kretsa kring din vagn och skymma solen så du kunde spana in de där trädkronorna som så väldigt spännande rörde sig i vinden, och fast jag verkligen ansträngde mig upplevde jag att du var måttligt imponerad av min insats. Någon av de första gångerna sedan du föddes som jag sov över hemma hos er, lärde du mig något fantastiskt. Alldeles för tidigt vaknade jag av en duns mot glasdörren till vardagsrummet. Jag tittade upp och möttes av ditt klingande barnaskratt och ditt leende; aldrig förr har jag vaknat fullt så hjärteglad (det är med att väckas alldeles för tidigt har varit något av ett slående inslag i alla övernattningar du varit inblandad i. Tack, fina du, för alla väckningar med småbus, skratt, kramar, ligga nära och frågor jag nästan varit för trött för att förstå). Dina frågor, alla dina fantastiska överrumplande frågor! Sammankopplade med din envishet och diskussions­lystnad (så väldigt lik din mamma, eller som hon hade varit om hon vågat driva på mer) har de lärt mig en annan viktig sak; en av mina viktigaste funktioner i livet är att ha fel (och det hade jag varit ovetande om så himla länge, tänka sig). Det ställdes på sin spets när du nördade in dig på Gustav Vasa (kärlek på det) och vi hamnade i fejd över huruvida Kristian tyrann halshögg honom eller inte (givetvis bestämde du att jag förlorade, och givetvis var du aningen för snäll för att helt tala om det för mig)…men, vet du, där kan jag faktiskt inte riktigt ge mig – hur hade han kunnat bli kung om han blivit halshuggen innan sin egen kröning?! Jag får väl ändå ge dig att det ibland inte var så konstigt att du avfärdade mina tankar, jag sade ju en hel del knäppa saker när allt kommer omkring. Som att föreslå att vi skulle äta grässoppa (du hörde gräshoppa) och andra sådana saker. Antar att det inte hjälpte ett dugg heller i våras påväg från affären när du och jag smet upp på det lilla berget. Du pratade om någon knäpp kompis som påstod att man kunde äta barr och jag svarade att det kan man ju. Så vi tog varsin tugga från en tallkvist och du var inte direkt jätteimponerad. Jag gissar att jag skulle fortsatt ha haft fel länge till va? Fina du.
                      Du var ungefär åtta månader eller så när jag, löjligt ärad över att ha blivit tillfrågad, satt barnvakt åt dig. Dagen bjöd fantastiskt vårväder och startade totalt okrävande med att jag strosade runt med dig i vagnen så du kunde sova. Det enda besvärliga var hur jag kände mig dömd när någon förbipasserande såg att jag rökte (det där rökandet alltså…attans banangurka hade nog din mamma sagt…jag minns hur jag log och dog lite när dina mammor efter ett besök hos mig berättade att dina favoritfärger var grönt och lila, du skulle ha en svart och en vit katt, och när de frågade om den gula skruv du hade i munnen svarade du glatt ”Luna jöka, jag jöka”. En annan gång hade du tyckt att varenda rökare du såg på stan var jag. Sedan svängde det och du blev väldigt ledsen för att de som rökte skulle dö. När jag slutat pratade du mycket om det, frågade om mina pinnar med eld och att jag slutat med det. När jag slutade sluta smög jag för dig med det, för att du skulle slippa bli ledsen. Jag vet…det är en såndär helt pucko vuxenlogik som jag på något sätt lyckades falla i. Men någon gång, fina du, ska jag sluta på riktigt, även om du aldrig lär få veta det). Vid lunch visade du prov på din matglädje. Jag minns att det var någon grön puré som fanns att servera, och att du tyckte att roligaste sättet att äta den på var att skopa upp en sked på bordet och sedan äta med munnen därifrån. Jag tror att cirka halva bordet, hela ditt ansikte och 70 % av resten av dig var distinkt kletgrönt vid avslutad måltid. Medan jag försökte torka av dig någotsånär blev du plötsligt sådär avgrundsledsen. Jag fortsatte torka i flera sekunder innan jag kallade mig själv korkad som inte tagit med någon extra tröja och plockade upp dig i famnen. Jag vet faktiskt inte hur länge du var ledsen, men det kändes som en evighet medan jag gick där fram och tillbaka i hallen och sjöng (du är en av väldigt få som hört mig sjunga någon längre stund) och pratade och gungade och hoppade…känslan när du slutade vara ledsen kan jag inte riktigt fånga i ord; lugn, tyst, (trygg?), i min famn? När du en kort stund senare verkade redo att sova igen ville jag dock inte fresta på den lyckan, så istället för att slappa hemma och ta bussen stuvade jag ner dig i vagnen och promenerade de flertaliga kilometrarna (jag var nästan hundra på hur jag skulle hitta) till universitet och en väntande mamma.
                      Jag kommer aldrig att glömma första gången du träffade Tistel. Många delar förväntansfull var du, men du lade dig ner bredvid sängen med utsträckt hand och låg där stilla tills hon vågade sig fram och nosade på den. Så himla glad jag alltid var att du tyckte så mycket om mina katter! Deras matintag måste helt klart ha bekymrat dig, för du var verkligen väldigt noga med att mata dem. Jag tror att det var första gången du var här som vi skulle ha räkor till maten. Givetvis hjälpte du till (”hjälpa” var ett av dina första ord vad jag minns och du har alltid varit väldigt bra på det, särskilt med mat vad jag har sett. Så fantastiskt många roliga stunder i köket jag har haft med dig, alltid lika imponerad av din pillighet och ditt tålamod. Jag gissar att det var det tålamodet som räddade livet på din syster förra sommaren när hon för sjuttioelfte gången rev det där legotornet du byggt så högt du bara kunde och lite till). Du tyckte räkorna var väldigt spännande och fick ansvar för att tina dem och hjälpa till att skära sparris. Jag måste ha berättat att katter gillar räkor och självfallet ville du bjuda Tistel. Självfallet var det kul, så kul att när vi väl serverade maten är det tveksamt om receptnamnet räkpasta var riktigt applicerbart. Du fortsatte prata om att ha gett Tistel räkor i månader efteråt, och från den dagen har jag alltid haft en påse i frysen utifall att du skulle komma på besök. Appropå räkor, näst sista gången vi träffades (fast det visste vi ju inte) var du och klippte dig (medan jag och din syster sprang runt bland affärerna och jagade lejon, som antagligen blåst bort i den starka vinden utanför). Tack och lov ville du fortsätta ha långt hår för Zlatan har det och då är det tufft och killar kan ha det (någon gång hade jag hoppats ta ett snack med dig om den där Zlatan, men än så länge dög han som motivation). Efteråt var du trött och när vi gick till ICA red du på mina axlar och spanade från din höga utkikspunkt in frysta räkor i lösvikt som du absolut ville ha till middag. Självfallet fick du det, och efter intagen måltid satt du och jag och dissikerade räkhuvuden och försökte klura ut vad som anatomiskt var vad. Men det här stycket skulle ju handla om katterna. Att du brevväxlade med dem, det är bland det absolut mysfinaste jag vet. Jag tror att de kan ha fått sin första teckning från dig julen det år du fyllde ett (det var ett grönt papper med några fiskliknande streck och massa pärlor, på ett rosa papper med fullt av klippjack i kanten. Den finns här bland alla andra teckningar du skickade efter det). De brukade svara genom att jag tog bilder på dem sedan skrev saker från oss på baksidan (som du älskade att få post). När du slutade med napp gjorde du om dina sista nappar till kattleksaker, med snören och färgglad tejp, och skickade till katterna (hur kom du på det? Och Tistel och Judas vet inte om det men det är de bästa och finaste leksaker de någonsin fått). Det värmde i mitt hjärta när din mamma berättade i höstas när katterna bodde hos er ett tag att Judas hoppade upp på din axel när ni var ute på promenad och att han tyckte om att sova vid dina fötter. Nästan varje gång annars när jag hälsade på hos er var jag tvungen att göra dig besviken, för det första du frågade var alltid om katterna var med (men du hade stor förståelse för deras rädsla för att åka tåg).
                      Fina du, hösten, vintern och början av våren som var fick jag så oräkneligt många fina stunder med dig. Aldrig tidigare har jag tillbringat så mycket tid i lekparker och påväg till och från dessa (eller till och från andra saker; transportsträckor var underbara för vägen blev alltid ett mål i sig). Jag minns att vi försökte undkomma skorpionerna, lekte bockarna bruse (såklart var jag trollet, måste ha varit håret?) och gungade. Jag minns gången då du satte mig i fängelse, men din lillasyster matade mig med glass (pinnar) så du hjälpte henne med det istället. I sann demokratisk anda hjälptes vi avslutningsvis åt att jaga er mamma. Det tog inte särskilt lång tid att få nya perspektiv på tidsåtgång vid förflyttning. Förskolan-hem=ganska kort+du på cykel=jättefort (du var verkligen fascinerande bra på att cykla och så stolt över det och oj vad arg du blev på din cykel när du glömde av dig och fokuserad på något vid sidan av och ramlade omkull)=borde varit hemma fort. Men i ekvationen ingick också en sträcka där det gick att välja skogsvägen, så plötsligt blev det=massa spännande att undersöka så evigheter hem. Du hittade en sten som du tyckte hade guldådring och oj vad nöjd du var med den och ville att jag skulle fota. Annars kommenderades jag mest att ta bilder på sniglar och svampar (och även om du inte velat titta på dem på månader har jag inte vågat ta bort dem ur telefonen). Kommer du ihåg fingersvampen vi hittade? Som var så illande orange. Du ville absolut ta hem och plantera den, men vi fick nöja oss med ett glas vatten. Jag tror den stod sig i ett par veckor.
                      Jag tror aldrig jag kommer att kunna se lego utan att tänka på dig, underbara unge…allt småpillande och tålamod…du är en mycket bättre legobyggare än jag. Fina, jag hade velat se dig ta dig an skolan. Jag tror att du kommer gilla den; det finns så mycket att nörda in sig på, men i likhet med din mamma kommer du säkert slå på dig själv för allt du inte redan kan.
                      Det slår mig att vi inte läste särskilt mycket under de här månaderna (utöver någon fantastisk del av riddarskolan där de jagade drakar, nattsagan du ibland bjöd in mig på och delar av Njals saga den där sista kvällen – efter en dispyt om den handlade om just Njal eller Gustav Vasa). Annars har böcker verkligen varit din grej; snälla du, för din skull, förlora aldrig din vilja att läsa. När du var cirka två satt du i cykelstolen och rabblade ordagrant innehållet ur din dino-abc bok, uppdelade efter sort, från pärm till pärm. Ett tag var du superrädd för Tummen tittar på natten (och du plågade mig vid ett annat tillfälle, minns jag nu, med Tummens mamma slutar röka). När vi läste den viskade du med i vartenda ord och vågade knappt titta på bilderna. En gång kom du släpande på en oändligt tråkig geografibok. Något pressad vävde jag utifrån bilder på vulkaner, fält och floder ihop en berättelse om en prinsessa som besegrade en drake med hjälp av naturens list. Tydligen föll den dig i smaken, för din mamma berättade att hon stod ganska handfallen när du en tid senare bad henne läsa om prinsessan och draken i den boken.
                      Fina fina du. Jag minns legotorn, dinosaurieäggsletande, att vara femte hjulet på barnakuten, sandlådelekar, kuddkrig och hopp på min rygg. Vi blev osams om det sistnämnda när jag satte regler för att slippa få ont. Jag tror att du skämdes; du ville ju inte göra illa. Jag älskar att bli sams med dig igen. Jag minns en utsparkad kaffekopp, att stoppa varandra i tvättkorgen och hur jag kastade dig på sängen och du på tillbakavägen klamrade dig fast runt mina fötter. Och att jag lärde dig att skylla ifrån sig på katterna. Jag minns hur ont din växtvärk gjorde i mig. Och hur glad jag blev över att mötas hastigt och lustigt vid återkomst från skoldag i Gävle av en du som släpade med mig ut i kylan igen för att hämta snowracer i förrådet för att din mamma inte hade tid. Jag minns alla gånger du ville se något på plattan och kröp upp i min famn och vi kramades och diskuterade saker samtidigt. Den mysigaste (första?) gången var i sovrummet i skenet av kopparstjärnorna medan din mamma frenetiskt skrev uppsats. Sista gången vi sågs innehöll chimaspel på plattan, sitta i knät, kramar och din önskan att få smaka de där tuggummina som hade en grön färg och två rosa och jag alltid försökte ha med mig sedan du uttryckt din uppskattning över dem. Det var väldigt fina timmar, som all tid med dig. Jag minns att du länge sade nätten om vatten, och det är fortfarande ett av de charmigaste ord jag vet.
                      Jag minns så väldigt mycket som varit, och precis lika mycket minns jag allt jag hoppades få se av din framtid. Du alltså: nyfiken, varm, tuff, inkännande, nördig, tålmodig, kunskapslysten, anpassande, kreativ, omtänksam, snäll…du. Jag tror att du är alldeles för lik din mamma för att gå särskilt rakt och enkelt genom livet. Jag hade velat se dig börja skolan, vad dina mer långvariga nörderier skulle handla om, vad du valde för fritidsaktiviteter, när du lärde dig simma bättre och om det var något du fortsatte med, vad du läste vidare på universitetet (jag inbillar mig att du är en som kommer att göra det). Jag hade velat se allt du ville visa.
                      Du är ett barn jag älskar, och fortfarande saknar varje dag. Du har precis fyllt fem, och jag hjälpte inte till med dukning och våffeltårta. Jag hoppas att du alltid minns mig som en vuxen som älskade att leka och mysa med dig för att du är du. Jag hoppas att du aldrigaldrigaldrig saknar mig eller undrar vart jag och katterna tog vägen eller varför. Vet att din omtanke är en styrka, och fint som allt med dig, och om ingenting annat hjälper så hitta någon att skrika åt som du vet kan ta det. Fina älskade du. Jag gissar att du har klarat chimaracingspelet nu? Kreativitet är en sorts verklig magi, och min tatuering sitter fortfarande kvar. Och katterna får vanligen mat sedvanligt antal gånger om dagen.

torsdag 8 januari 2015

Ett årsskifte skulle kunna vara så mycket. Ett avslut och en nystart. Just nu tycker jag dock att sådant är överskattat; ser mest hur en alltför grå dag blev en annan. Kanske kommer jag försöka göra ett bokslut över 2014 framöver; det sticker ut på många sätt, bland annat som året under vilket jag grät mångfällt mer än under mina övriga år i livet sammanlagt. Kanske gör jag slag i saken och blåser liv i den här bloggen igen; det finns tankar och det finns en önskan att skriva, men det finns också så mycket läskigt kopplat till det. Jag antar att detta skrivs enbart för att väcka möjligheten om nytt skrivande, sedan är frågan om den tas eller inte.

torsdag 9 augusti 2012

Jag minns

Vad tycker du om vemod?

"All i know of you is in my memory, and all I ask of you - remember me"

Jag minns att jag var så nervös att jag trodde att jag inte skulle åka, men att en god vän hade skickat en bild på en tröja på indiska och jag låtsades att det var den jag åkte för.

Jag minns förvåning när din röst inte var mörkare när vi hälsade på plattan. Jag minns den oplanerat långa höstpromenaden när stället du tänkt gå till inte fanns längre, och att jag stoiskt vidhöll att det inte alls var ett problem med mina högklackade inte alltför bekväma skor (tror jag erkände blåsorna gången efter, i alldeles för stora och väldigt mjuka gympadojjor). Vi vandrade strandgatan ner, stannade vid vattnet. Du tittade upp och frågade "Vad tycker du om vemod?", och jag visste att det var då jag började falla. Jag minns stängda cafeer och att vi landade på en pub över en öl (och att jag inte hade något problem med att du betalade). Jag minns att det var då jag upptäckte dina ögon, och log åt dina hysteriskt akademiska händer. Jag minns att koreansk vampyrfilm är allt annat än ett måste.

Jag minns när vi missade bussen för att du på din första vistelse i Södertälje vandrade runt lite på måfå och hittade en loppis jag inte hade en aning om att den fanns, och hur mysigt det var att sitta och trängas på nästa buss. Jag minns te i mängder på kulturhuset och mer te på saltå, och den långa promenaden i mörkret för att slå ihjäl tid innan bussen kom. Minns hur vi landade på en bänk och i mörkret var vi ensamma. Jag minns inte om vi pratade om mareld eller om jag bara tänkte på det, men jag minns att vi pratade. Jag minns att jag då (andra gången vi sågs) tyckte att det kändes helt naturligt att ta med dig hem. Det blev pasta och mer te, och massa frågor som hängde i luften. Jag förvånas över att du vaknade och fixade runt och jag ändå sov vidare.

Jag vet att strepsils ingefära alltid kommer att smaka som du (och lite som illamående, sedan jag råkade somna med en i munnen, men mest som du).

Jag minns en första puss jag var helt oberedd på, och hur det fick mig att le. Minns skuttande över vattenpölar längs djurgårdskanalen (och undrar varför jag alltid envisades med högklackat), minns skrattande åt priser på nordiska kompaniet och tebutiksbesök i oändlighet. Minns gubbkepshandlande först till din systerson och sedan till dig (och då visste jag att jag skulle kunna vara fast på riktigt).

Jag minns pinsamheter och klantigheter, dina rädslor och min rädsla. Min trötthet. Missförstånden som kanske var svepskäl som blev tystnad...

Mest minns jag hur självklart det var att vara i din närhet.

Vad tycker du om vemod?

onsdag 18 juli 2012

Judas

Är fullt medveten om att jag är tokdålig på att blogga och vet inte om jag kommer att bli bättre, men det kommer helt klart att kännas som att Judas mycket märkligt saknas om jag gör det; så här är han i bilder, solkatten Judas:


 Ungefär denna storlek hade han när han till Tistels förskräckelse flyttade in i november (?tror jag?), denna mycket gnälliga blandning av Birma och Perser.




 Unge herrn älskar allt som är sött (och då menar jag verkligen ALLT, diverse olika sorters godis inräknat)...


...att gosa med Tistel...


---att krypa ner på konstiga ställen (just denna kruka har han till sin besvikelse hunnit växa ur nu)...


...att äta blommor...


...utomhus, näst efter matte och Tistel kan det vara det bästa...


...att sträcka ut sig...


...att sträcka ut sig på Tistel (får ovanlighets skull fick han just denna gång inte väs och fräs och morr för det)...


...att leka med vatten (men badkaret är däremot livsfarligt, oavsett om någon badar eller duschar)...


...att ligga i Hugos vagn...


...och ännu en gång att krypa ner i saker.

tisdag 20 september 2011

Ett farväl

Fredagskvällen bjöd på många höjdpunkter, och vad annat kunde man vänta av ett the Ark som gav sin sista konsert? Inte helt oväntat var "It takes a fool to remain sane" den största av dem alla. Jag stod axel mot axel med pappa, blundade, gungade långsamt med i folkhavet som omslöt mig, kände basen röra vid mig och sade farväl i en av de mäktigaste stunderna i mitt liv.

Jag är medveten om att det är sådant här 25åringar inte skriver; vår värdighet och det faktum att vi sedan länge vuxit ifrån idoldyrkan ställer sig ivägen. Dock minns jag fjortonåringen som mötte det bandet och den låten; gjorde den till sin i sina 2000 ljusår av mörker (och givetvis ligger det en låtreferens i det).

"...it's your right to laugh at me
and in turn, that's my opportunity
to feel brave
Because ridicule is no shame
it's just a way to eclipse hate
it's just a way to put my back staright
it's just a way to remain sane...


...So, take it to the stage in a multicoloured
jacket take it jackpot, crackpot,
strutting like a peacock...

It takes a fool to remain sane..."

En fjortonåring som gjorde den låten till sin; en låt som bland annat inspirerade till Hildur. Det är svårt att egentligen förklara den hatten, tillverkad av en stickad rosa tröja och en kartong eller två, men hon är antagligen det starkaste försvarsvärn jag någonsin rest om mig själv.

Så nog var det värt ett mäktigt farväl.


torsdag 14 juli 2011

Dimma

Jag tror att det är Winnerbäck som sjunger att ensamhet är kvicksand (och följer upp med något fullkomligt urlöjligt om att det blir svårt att köpa mjölk), och personligen håller jag inte alls med. Istället ser jag ensamhet som dimma: lika föränderlig och svår att fånga. Det regnar nästan aldrig där, och bara sällan blåser en vind som har något att förmedla. Trots det är den lätta dimman nästan alltid i rörelse, som lekande dis över fälten en tidig morgon. Likt diser. Den tunga dimman ligger istället alldeles stilla och ogenomtränglig. Den har en tendens att förvränga minnen och skratt, och placera vänner och utsträckta händer ständigt utom räckhåll. I den ena dimman sitter jag i mörker och glömmer tända ljus för att jag ändå inte ser dem, i den andra för att allt ljus ändå är överflödigt. Och ibland tror jag att jag knäckt koden och vet att det är i denna inbyggda kontrast ensamhetens poetiska lockelse ligger.