Fina, fina du. Fina, älskade du. Jag
skriver fast(för att?) du aldrig kommer att läsa, skriver för att saknaden inte
får plats i mig.
Vet
du att du är det första barn jag lärde känna som vuxen? Du var barnet till en
älskad vän och när du cirka en vecka gammal, så innerligt skör och
spädbarnsdoftande, för första gången låg i min famn var kärleken ögonblicklig. Samma
dag åkte jag bil med er och du uppskattade inte alls att byta din mammas famn
mot bilstolen, och än idag vet jag inte säkert vem av er som var mest smärtsamt
övergiven. Under en promenad mot slutet av din första sommar tog jag på mig den
enda uppgiften att kretsa kring din vagn och skymma solen så du kunde spana in
de där trädkronorna som så väldigt spännande rörde sig i vinden, och fast jag
verkligen ansträngde mig upplevde jag att du var måttligt imponerad av min
insats. Någon av de första gångerna sedan du föddes som jag sov över hemma hos
er, lärde du mig något fantastiskt. Alldeles för tidigt vaknade jag av en duns
mot glasdörren till vardagsrummet. Jag tittade upp och möttes av ditt klingande
barnaskratt och ditt leende; aldrig förr har jag vaknat fullt så hjärteglad
(det är med att väckas alldeles för tidigt har varit något av ett slående
inslag i alla övernattningar du varit inblandad i. Tack, fina du, för alla
väckningar med småbus, skratt, kramar, ligga nära och frågor jag nästan varit
för trött för att förstå). Dina frågor, alla dina fantastiska överrumplande
frågor! Sammankopplade med din envishet och diskussionslystnad (så väldigt lik
din mamma, eller som hon hade varit om hon vågat driva på mer) har de lärt mig
en annan viktig sak; en av mina viktigaste funktioner i livet är att ha fel
(och det hade jag varit ovetande om så himla länge, tänka sig). Det ställdes på
sin spets när du nördade in dig på Gustav Vasa (kärlek på det) och vi hamnade i
fejd över huruvida Kristian tyrann halshögg honom eller inte (givetvis bestämde
du att jag förlorade, och givetvis var du aningen för snäll för att helt tala
om det för mig)…men, vet du, där kan jag faktiskt inte riktigt ge mig – hur
hade han kunnat bli kung om han blivit halshuggen innan sin egen kröning?! Jag
får väl ändå ge dig att det ibland inte var så konstigt att du avfärdade mina
tankar, jag sade ju en hel del knäppa saker när allt kommer omkring. Som att
föreslå att vi skulle äta grässoppa (du hörde gräshoppa) och andra sådana
saker. Antar att det inte hjälpte ett dugg heller i våras påväg från affären
när du och jag smet upp på det lilla berget. Du pratade om någon knäpp kompis
som påstod att man kunde äta barr och jag svarade att det kan man ju. Så vi tog
varsin tugga från en tallkvist och du var inte direkt jätteimponerad. Jag
gissar att jag skulle fortsatt ha haft fel länge till va? Fina du.
Du
var ungefär åtta månader eller så när jag, löjligt ärad över att ha blivit
tillfrågad, satt barnvakt åt dig. Dagen bjöd fantastiskt vårväder och startade
totalt okrävande med att jag strosade runt med dig i vagnen så du kunde sova.
Det enda besvärliga var hur jag kände mig dömd när någon förbipasserande såg
att jag rökte (det där rökandet alltså…attans banangurka hade nog din mamma
sagt…jag minns hur jag log och dog lite när dina mammor efter ett besök hos mig
berättade att dina favoritfärger var grönt och lila, du skulle ha en svart och
en vit katt, och när de frågade om den gula skruv du hade i munnen svarade du
glatt ”Luna jöka, jag jöka”. En annan gång hade du tyckt att varenda rökare du
såg på stan var jag. Sedan svängde det och du blev väldigt ledsen för att de
som rökte skulle dö. När jag slutat pratade du mycket om det, frågade om mina
pinnar med eld och att jag slutat med det. När jag slutade sluta smög jag för
dig med det, för att du skulle slippa bli ledsen. Jag vet…det är en såndär helt
pucko vuxenlogik som jag på något sätt lyckades falla i. Men någon gång, fina
du, ska jag sluta på riktigt, även om du aldrig lär få veta det). Vid lunch
visade du prov på din matglädje. Jag minns att det var någon grön puré som
fanns att servera, och att du tyckte att roligaste sättet att äta den på var
att skopa upp en sked på bordet och sedan äta med munnen därifrån. Jag tror att
cirka halva bordet, hela ditt ansikte och 70 % av resten av dig var distinkt
kletgrönt vid avslutad måltid. Medan jag försökte torka av dig någotsånär blev
du plötsligt sådär avgrundsledsen. Jag fortsatte torka i flera sekunder innan
jag kallade mig själv korkad som inte tagit med någon extra tröja och plockade
upp dig i famnen. Jag vet faktiskt inte hur länge du var ledsen, men det kändes
som en evighet medan jag gick där fram och tillbaka i hallen och sjöng (du är
en av väldigt få som hört mig sjunga någon längre stund) och pratade och
gungade och hoppade…känslan när du slutade vara ledsen kan jag inte riktigt
fånga i ord; lugn, tyst, (trygg?), i min famn? När du en kort stund senare
verkade redo att sova igen ville jag dock inte fresta på den lyckan, så
istället för att slappa hemma och ta bussen stuvade jag ner dig i vagnen och
promenerade de flertaliga kilometrarna (jag var nästan hundra på hur jag skulle
hitta) till universitet och en väntande mamma.
Jag
kommer aldrig att glömma första gången du träffade Tistel. Många delar
förväntansfull var du, men du lade dig ner bredvid sängen med utsträckt hand
och låg där stilla tills hon vågade sig fram och nosade på den. Så himla glad
jag alltid var att du tyckte så mycket om mina katter! Deras matintag måste
helt klart ha bekymrat dig, för du var verkligen väldigt noga med att mata dem.
Jag tror att det var första gången du var här som vi skulle ha räkor till
maten. Givetvis hjälpte du till (”hjälpa” var ett av dina första ord vad jag
minns och du har alltid varit väldigt bra på det, särskilt med mat vad jag har
sett. Så fantastiskt många roliga stunder i köket jag har haft med dig, alltid
lika imponerad av din pillighet och ditt tålamod. Jag gissar att det var det
tålamodet som räddade livet på din syster förra sommaren när hon för
sjuttioelfte gången rev det där legotornet du byggt så högt du bara kunde och
lite till). Du tyckte räkorna var väldigt spännande och fick ansvar för att
tina dem och hjälpa till att skära sparris. Jag måste ha berättat att katter
gillar räkor och självfallet ville du bjuda Tistel. Självfallet var det kul, så
kul att när vi väl serverade maten är det tveksamt om receptnamnet räkpasta var
riktigt applicerbart. Du fortsatte prata om att ha gett Tistel räkor i månader
efteråt, och från den dagen har jag alltid haft en påse i frysen utifall att du
skulle komma på besök. Appropå räkor, näst sista gången vi träffades (fast det
visste vi ju inte) var du och klippte dig (medan jag och din syster sprang runt
bland affärerna och jagade lejon, som antagligen blåst bort i den starka vinden
utanför). Tack och lov ville du fortsätta ha långt hår för Zlatan har det och
då är det tufft och killar kan ha det (någon gång hade jag hoppats ta ett snack
med dig om den där Zlatan, men än så länge dög han som motivation). Efteråt var
du trött och när vi gick till ICA red du på mina axlar och spanade från din
höga utkikspunkt in frysta räkor i lösvikt som du absolut ville ha till middag.
Självfallet fick du det, och efter intagen måltid satt du och jag och
dissikerade räkhuvuden och försökte klura ut vad som anatomiskt var vad. Men
det här stycket skulle ju handla om katterna. Att du brevväxlade med dem, det
är bland det absolut mysfinaste jag vet. Jag tror att de kan ha fått sin första
teckning från dig julen det år du fyllde ett (det var ett grönt papper med några
fiskliknande streck och massa pärlor, på ett rosa papper med fullt av klippjack
i kanten. Den finns här bland alla andra teckningar du skickade efter det). De
brukade svara genom att jag tog bilder på dem sedan skrev saker från oss på
baksidan (som du älskade att få post). När du slutade med napp gjorde du om
dina sista nappar till kattleksaker, med snören och färgglad tejp, och skickade
till katterna (hur kom du på det? Och Tistel och Judas vet inte om det men det
är de bästa och finaste leksaker de någonsin fått). Det värmde i mitt hjärta
när din mamma berättade i höstas när katterna bodde hos er ett tag att Judas
hoppade upp på din axel när ni var ute på promenad och att han tyckte om att
sova vid dina fötter. Nästan varje gång annars när jag hälsade på hos er var
jag tvungen att göra dig besviken, för det första du frågade var alltid om
katterna var med (men du hade stor förståelse för deras rädsla för att åka
tåg).
Fina
du, hösten, vintern och början av våren som var fick jag så oräkneligt många fina
stunder med dig. Aldrig tidigare har jag tillbringat så mycket tid i lekparker
och påväg till och från dessa (eller till och från andra saker;
transportsträckor var underbara för vägen blev alltid ett mål i sig). Jag minns
att vi försökte undkomma skorpionerna, lekte bockarna bruse (såklart var jag
trollet, måste ha varit håret?) och gungade. Jag minns gången då du satte mig i
fängelse, men din lillasyster matade mig med glass (pinnar) så du hjälpte henne
med det istället. I sann demokratisk anda hjälptes vi avslutningsvis åt att
jaga er mamma. Det tog inte särskilt lång tid att få nya perspektiv på
tidsåtgång vid förflyttning. Förskolan-hem=ganska kort+du på cykel=jättefort
(du var verkligen fascinerande bra på att cykla och så stolt över det och oj
vad arg du blev på din cykel när du glömde av dig och fokuserad på något vid
sidan av och ramlade omkull)=borde varit hemma fort. Men i ekvationen ingick
också en sträcka där det gick att välja skogsvägen, så plötsligt blev det=massa
spännande att undersöka så evigheter hem. Du hittade en sten som du tyckte hade
guldådring och oj vad nöjd du var med den och ville att jag skulle fota. Annars
kommenderades jag mest att ta bilder på sniglar och svampar (och även om du
inte velat titta på dem på månader har jag inte vågat ta bort dem ur
telefonen). Kommer du ihåg fingersvampen vi hittade? Som var så illande orange.
Du ville absolut ta hem och plantera den, men vi fick nöja oss med ett glas
vatten. Jag tror den stod sig i ett par veckor.
Jag
tror aldrig jag kommer att kunna se lego utan att tänka på dig, underbara
unge…allt småpillande och tålamod…du är en mycket bättre legobyggare än jag.
Fina, jag hade velat se dig ta dig an skolan. Jag tror att du kommer gilla den;
det finns så mycket att nörda in sig på, men i likhet med din mamma kommer du
säkert slå på dig själv för allt du inte redan kan.
Det
slår mig att vi inte läste särskilt mycket under de här månaderna (utöver någon
fantastisk del av riddarskolan där de jagade drakar, nattsagan du ibland bjöd
in mig på och delar av Njals saga den där sista kvällen – efter en dispyt om
den handlade om just Njal eller Gustav Vasa). Annars har böcker verkligen varit
din grej; snälla du, för din skull, förlora aldrig din vilja att läsa. När du
var cirka två satt du i cykelstolen och rabblade ordagrant innehållet ur din
dino-abc bok, uppdelade efter sort, från pärm till pärm. Ett tag var du
superrädd för Tummen tittar på natten (och du plågade mig vid ett annat
tillfälle, minns jag nu, med Tummens mamma slutar röka). När vi läste den
viskade du med i vartenda ord och vågade knappt titta på bilderna. En gång kom
du släpande på en oändligt tråkig geografibok. Något pressad vävde jag utifrån
bilder på vulkaner, fält och floder ihop en berättelse om en prinsessa som
besegrade en drake med hjälp av naturens list. Tydligen föll den dig i smaken,
för din mamma berättade att hon stod ganska handfallen när du en tid senare bad
henne läsa om prinsessan och draken i den boken.
Fina
fina du. Jag minns legotorn, dinosaurieäggsletande, att vara femte hjulet på
barnakuten, sandlådelekar, kuddkrig och hopp på min rygg. Vi blev osams om det
sistnämnda när jag satte regler för att slippa få ont. Jag tror att du skämdes;
du ville ju inte göra illa. Jag älskar att bli sams med dig igen. Jag minns en utsparkad
kaffekopp, att stoppa varandra i tvättkorgen och hur jag kastade dig på sängen
och du på tillbakavägen klamrade dig fast runt mina fötter. Och att jag lärde
dig att skylla ifrån sig på katterna. Jag minns hur ont din växtvärk gjorde i
mig. Och hur glad jag blev över att mötas hastigt och lustigt vid återkomst
från skoldag i Gävle av en du som släpade med mig ut i kylan igen för att hämta
snowracer i förrådet för att din mamma inte hade tid. Jag minns alla gånger du
ville se något på plattan och kröp upp i min famn och vi kramades och
diskuterade saker samtidigt. Den mysigaste (första?) gången var i sovrummet i
skenet av kopparstjärnorna medan din mamma frenetiskt skrev uppsats. Sista
gången vi sågs innehöll chimaspel på plattan, sitta i knät, kramar och din
önskan att få smaka de där tuggummina som hade en grön färg och två rosa och
jag alltid försökte ha med mig sedan du uttryckt din uppskattning över dem. Det
var väldigt fina timmar, som all tid med dig. Jag minns att du länge sade
nätten om vatten, och det är fortfarande ett av de charmigaste ord jag vet.
Jag
minns så väldigt mycket som varit, och precis lika mycket minns jag allt jag
hoppades få se av din framtid. Du alltså: nyfiken, varm, tuff, inkännande,
nördig, tålmodig, kunskapslysten, anpassande, kreativ, omtänksam, snäll…du. Jag
tror att du är alldeles för lik din mamma för att gå särskilt rakt och enkelt
genom livet. Jag hade velat se dig börja skolan, vad dina mer långvariga
nörderier skulle handla om, vad du valde för fritidsaktiviteter, när du lärde
dig simma bättre och om det var något du fortsatte med, vad du läste vidare på
universitetet (jag inbillar mig att du är en som kommer att göra det). Jag hade
velat se allt du ville visa.
Du
är ett barn jag älskar, och fortfarande saknar varje dag. Du har precis fyllt
fem, och jag hjälpte inte till med dukning och våffeltårta. Jag hoppas att du
alltid minns mig som en vuxen som älskade att leka och mysa med dig för att du
är du. Jag hoppas att du aldrigaldrigaldrig saknar mig eller undrar vart jag
och katterna tog vägen eller varför. Vet att din omtanke är en styrka, och fint
som allt med dig, och om ingenting annat hjälper så hitta någon att skrika åt
som du vet kan ta det. Fina älskade du. Jag gissar att du har klarat
chimaracingspelet nu? Kreativitet är en sorts verklig magi, och min tatuering
sitter fortfarande kvar. Och katterna får vanligen mat sedvanligt antal gånger om dagen.