tisdag 20 september 2011

Ett farväl

Fredagskvällen bjöd på många höjdpunkter, och vad annat kunde man vänta av ett the Ark som gav sin sista konsert? Inte helt oväntat var "It takes a fool to remain sane" den största av dem alla. Jag stod axel mot axel med pappa, blundade, gungade långsamt med i folkhavet som omslöt mig, kände basen röra vid mig och sade farväl i en av de mäktigaste stunderna i mitt liv.

Jag är medveten om att det är sådant här 25åringar inte skriver; vår värdighet och det faktum att vi sedan länge vuxit ifrån idoldyrkan ställer sig ivägen. Dock minns jag fjortonåringen som mötte det bandet och den låten; gjorde den till sin i sina 2000 ljusår av mörker (och givetvis ligger det en låtreferens i det).

"...it's your right to laugh at me
and in turn, that's my opportunity
to feel brave
Because ridicule is no shame
it's just a way to eclipse hate
it's just a way to put my back staright
it's just a way to remain sane...


...So, take it to the stage in a multicoloured
jacket take it jackpot, crackpot,
strutting like a peacock...

It takes a fool to remain sane..."

En fjortonåring som gjorde den låten till sin; en låt som bland annat inspirerade till Hildur. Det är svårt att egentligen förklara den hatten, tillverkad av en stickad rosa tröja och en kartong eller två, men hon är antagligen det starkaste försvarsvärn jag någonsin rest om mig själv.

Så nog var det värt ett mäktigt farväl.


1 kommentar:

  1. Vilket fint farväl det låter som! Härligt att få dela det med din pappa (och en drös andra människor) och känslan av gemenskap. Jag önskar att jag hade fått träffa 14 åriga du och den berömda hatten.

    SvaraRadera