söndag 24 januari 2016

Med Toffslös i tankarna

mina ord
min tolkning
mellan dig
och dem du älskar mest
mellan ditt förflutna
och din framtid
ett hinder
för den du ville vara
och nog kommer du alltid att ångra
att du släppte mig så nära
att jag kunde ställa
min tolkning
mina ord
mellan dig
och dina barn
 
 
 
 
 
 
egentligen
har jag ingen bild av dig längre
det skratt jag älskade
försvann med din röst bland fallande höstlöv
ändå fyller jag mina händer med saknad
efter känslan av den
du en gång ville vara
 
egentligen
minns jag bara vädjan i dina ord
när du bad mig minnas det bra
när allt det här
var över
så nog vet vi att jag svek igen
 
för egentligen
minns jag bara vädjan i din kropp
när du höll på att kvävas
mellan krockande verkligheter
och bad mig komma närmare
samtidigt som du skrek åt mig att gå
 
egentligen
saknar jag den jag var med dig
öppnar mina händer i höstnatten
låter vinden ta mina minnen
och hoppas att de är döda frön
som aldrig mer slår rot

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar