söndag 5 september 2010
Farfar
Jag provar att skriva det för att se om det kan få det att kännas mer sant: min farfar dog imorse. Något som känns bra i sammanhanget är att han när han pratade med mamma i måndags var ganska säker på att detta skulle komma snart, och han hade förlikats med det. Annars känns det mest märkligt och overkligt. Jag har aldrig haft särskilt mycket kontakt med farfar, och den blev när nog obefintlig när jag flyttade hemifrån. Så för att uttrycka det krasst tror jag att jag snart måste åka upp till Jokkmokk (det enda sammanhang jag vet där han, och farmor för den delen, borde finnas) för att känna av den. För bilden av den vresiga gubben som skulle överleva alla på ren tjurskallighet stämmer ju som inte längre. Och jag tänker lägga upp en dikt av honom här, för dikterna var något vi hade gemensamt (jag brukade skicka mina dikter till honom ibland, och ångrar nu att det var så länge sedan sist. han envisades med att först läsa några av sina och sedan plocka fram och läsa av mina varje gång vi var uppe på besök, och jag tyckte alltid att den sista biten var lika pinsam. han brukade också alltid bestämt hävda att jag hade författandet från honom. jag tror att jag bestämmer att det är så). efter den lilla utläggning kommer nu hans dikt, och jag hoppas att det var precis så han upplevde det:
Till sist
Till sist
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror gubben hade rätt, ni har diktandet gemensamt. Ett bättre sätt att minnas honom på lär vara svårt att finna. Vackert skrev han, vackert skriver du. Att han inte skrämdes av tanken på att lämna livet känns tröstande, tänker jag.
SvaraRaderaJag kan inte annat än att instämma i Kajsas kloka ord; ni har verkligen (det vackert målande) diktandet gemensamt! Då jag har svårt att hitta ord som känns rätt skickar jag en stor kram och låter den vara full av allt det där som jag vill skriva.
SvaraRadera