Ja, även för att gå sönder, att falla. och som melissa horn uttrycker det- ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt. Och det råkar så vara att jag har tid med det nu när jag sitter ensam med Hugo och Gullan några dagar medan resten av familjen åker upp på farfars begravning. på sätt och vis skulle jag vilja vara där och dela saknaden och minnena. det är så många bitar av honom jag saknar, så mycket jag aldrig kommer att veta. för bara ett par veckor sedan fick jag veta att han tyckte att det var jätteroligt att jag intresserade mig för religionshistoria, för han var religiös. jag har alltid trott att han var närmast antireligiös. ångrar att vi aldrig pratade om saken. hyser ett allmänt agg mot personalen på södertörn som antingen tycker att studenter är rättighetslösa eller inte kan nås på sina telefoner. börjar bli ofattbart trött på att sömnen och jag den sista veckan behövt flera timmar på oss för att mötas om nätterna.
ungefär så ensam och isolerad som jag någonsin varit, mitt ute på landet med nästan inga bussar i ett hus som alltid brukar vara fullt av folk, kommer allt det där ikapp på riktigt. sittande på hallgolvet med en förtvivlad labrador som slickar mig i ansiktet kommer jag ihåg att det är okej att gråta och erkänna när livet gör ont, att det inte behöver gå ett år mellan varven. min ickereligiositet till trots är det ainbusks min gud som går på repeat och påminner om detta. och allt det där man inte riktigt kan sätta fingret på men som tydligen klibbar sig fast ändå. den påminnelsen ska hållas väldigt levande till och med söndag. så att jag kan resa mig och troligen röra mig lättare på måndag.
för det finns en tid för allt, även för att falla. om så bara för att man behöver inse att man fortfarande vet hur man reser sig igen efteråt.
Eller som Indigo girls uttrycker saken - When you're three days down the highway
and you're looking like I feel;
if it takes a lot to keep it going,
if it takes a lot to keep it real,
take sometime for yourself and
and learn to yield..
Vackert skrivet om jobbiga, men som sagt, ibland nödvändiga känslor. Starkt av dig att ta dig igenom dem och låta dem komma fram.
SvaraRaderaAtt vara sårbar är också att vara stark.
Kram!
tack för din ord, min gulliga gam. i regel gillar jag paradoxer, men just denna med styrkan i sårbarhet har jag svårt att acceptera för egen del. men som med det mesta andra tror jag att man tar osynliga myrsteg framåt hela tiden.
SvaraRaderaoch ja, jag är en hängiven anhängare av utvecklingstanken, åtminstone såtillvida att jag vägrar tro att människan någonsin är statisk.
Jag läser dina ord om sårbarhet och ser styrka. Att möta känslorna, att lyssna på dem, det är mod i mina ögon. Det jag ser är därför en modig Tandfe som skriver kloka ord, ord som jag hoppas att hon minns om ett tag när det kanske är läge att lyssna igen och inte skjuta upp.
SvaraRaderaDet viktigaste är ju ändå inte att aldrig falla utan att alltid kunna resa sig efter varje fall. Och att falla fritt, det om något tycker jag är klokt. Många kramar från någon som drömde om dig i natt