så sitter jag här ändå, med en blogg och ett halvfungerande tangentbord. en flytt stundar, och flyttar har alltid väckt blandade känslor hos mig. dels möjligheterna och spänningen, dels osäkerheten - det är svårt att överblicka okända vidder. jag tänkte börja med att illustrera den största rädslan, i diktform...
Du minns vagt den dagen
du tog den fagra ensamheten vid handen
när hon bjöd dig en sorgmodig vals
till toner du aldrig drömt
och du gömde dina fingrar i hennes hår
viskade
bad att hon följde dig hem
att sitta i fladdrande ljussken
och röra vid dina tankar i en tystnad
som lät andetag tala
Du vet att hon fortsatte lyssna
tog klivet innanför din hud
och att du gick i ekande tystnad
genom rummen du en gång
lärde dig att kalla hemma
så du täckte dina väggar med tyg
för att dämpa de ekande stegen
medan du letade bland svartnande minnen
efter andra sätt att famla sig fram
Så kom den dag du bad henne gå
den fagra ensamheten
lösgjorde dina fingrar ur hennes hår
men hon stannade intill ditt hjärta
i luften du andades
log mot dig i bländande förakt
och pekade ut de lögner du skapat
så du reste dig
från din plats på golvet
klädde av väggarna i de rum
du en gång kallade hemma
och insåg att det var allt du hade kvar;
fyra vita väggar
och bara dig själv
att smycka dem med
Men titta det ÄR ju du :) Nu har jag nästlat mig hit också så nu blir du aldrig av med mig..moahaha ;)
SvaraRaderaPs. Helt underbart att få läsa en dikt av dig igen, abstinensen stillades. Som vanligt målar du med dina ord vackra bilder att fortsätta njuta av på bussen.
Nog är det jag alltid, och ditt hot är ett av de trevligare jag mött på mycket lång tid.
SvaraRadera