till en katt som skäller på mig
bara för att jag har varit borta
förgyller både den bästa och den sämsta av dagar. Det får mig att tänka på en dikt jag skrev en gång, på temat ensamhetens dåliga sidor (nu blev ni allt förvånade;)):
jag önskar jag kunde säga
att jag gruvar mig
gruvar mig för att gå hem
och möta besvikelsen i dina ögon
när du ser på mig sådär
med frågetecken i dina andetag
men sanningen
är att jag avskyr att gå hem
för att ingen någonsin finns där
som kan döma mig
och nej, jag menar inte att Tistel kan fylla det behovet, men till viss del. Och jag återanvänder gamla dikter för att det var länge sedan något nytt skrevs (ens något dåligt nytt), och i hopp om att den kreativa förmågan skall komma tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar