Ett årsskifte skulle kunna vara så mycket. Ett avslut och en nystart. Just nu tycker jag dock att sådant är överskattat; ser mest hur en alltför grå dag blev en annan. Kanske kommer jag försöka göra ett bokslut över 2014 framöver; det sticker ut på många sätt, bland annat som året under vilket jag grät mångfällt mer än under mina övriga år i livet sammanlagt. Kanske gör jag slag i saken och blåser liv i den här bloggen igen; det finns tankar och det finns en önskan att skriva, men det finns också så mycket läskigt kopplat till det. Jag antar att detta skrivs enbart för att väcka möjligheten om nytt skrivande, sedan är frågan om den tas eller inte.

Jag minns

Vad tycker du om vemod?

"All i know of you is in my memory, and all I ask of you - remember me"

Jag minns att jag var så nervös att jag trodde att jag inte skulle åka, men att en god vän hade skickat en bild på en tröja på indiska och jag låtsades att det var den jag åkte för.

Jag minns förvåning när din röst inte var mörkare när vi hälsade på plattan. Jag minns den oplanerat långa höstpromenaden när stället du tänkt gå till inte fanns längre, och att jag stoiskt vidhöll att det inte alls var ett problem med mina högklackade inte alltför bekväma skor (tror jag erkände blåsorna gången efter, i alldeles för stora och väldigt mjuka gympadojjor). Vi vandrade strandgatan ner, stannade vid vattnet. Du tittade upp och frågade "Vad tycker du om vemod?", och jag visste att det var då jag började falla. Jag minns stängda cafeer och att vi landade på en pub över en öl (och att jag inte hade något problem med att du betalade). Jag minns att det var då jag upptäckte dina ögon, och log åt dina hysteriskt akademiska händer. Jag minns att koreansk vampyrfilm är allt annat än ett måste.

Jag minns när vi missade bussen för att du på din första vistelse i Södertälje vandrade runt lite på måfå och hittade en loppis jag inte hade en aning om att den fanns, och hur mysigt det var att sitta och trängas på nästa buss. Jag minns te i mängder på kulturhuset och mer te på saltå, och den långa promenaden i mörkret för att slå ihjäl tid innan bussen kom. Minns hur vi landade på en bänk och i mörkret var vi ensamma. Jag minns inte om vi pratade om mareld eller om jag bara tänkte på det, men jag minns att vi pratade. Jag minns att jag då (andra gången vi sågs) tyckte att det kändes helt naturligt att ta med dig hem. Det blev pasta och mer te, och massa frågor som hängde i luften. Jag förvånas över att du vaknade och fixade runt och jag ändå sov vidare.

Jag vet att strepsils ingefära alltid kommer att smaka som du (och lite som illamående, sedan jag råkade somna med en i munnen, men mest som du).

Jag minns en första puss jag var helt oberedd på, och hur det fick mig att le. Minns skuttande över vattenpölar längs djurgårdskanalen (och undrar varför jag alltid envisades med högklackat), minns skrattande åt priser på nordiska kompaniet och tebutiksbesök i oändlighet. Minns gubbkepshandlande först till din systerson och sedan till dig (och då visste jag att jag skulle kunna vara fast på riktigt).

Jag minns pinsamheter och klantigheter, dina rädslor och min rädsla. Min trötthet. Missförstånden som kanske var svepskäl som blev tystnad...

Mest minns jag hur självklart det var att vara i din närhet.

Vad tycker du om vemod?

Judas

Är fullt medveten om att jag är tokdålig på att blogga och vet inte om jag kommer att bli bättre, men det kommer helt klart att kännas som att Judas mycket märkligt saknas om jag gör det; så här är han i bilder, solkatten Judas:

 Ungefär denna storlek hade han när han till Tistels förskräckelse flyttade in i november (?tror jag?), denna mycket gnälliga blandning av Birma och Perser.

 Unge herrn älskar allt som är sött (och då menar jag verkligen ALLT, diverse olika sorters godis inräknat)...

...att gosa med Tistel...

---att krypa ner på konstiga ställen (just denna kruka har han till sin besvikelse hunnit växa ur nu)...

...att äta blommor...

...utomhus, näst efter matte och Tistel kan det vara det bästa...

...att sträcka ut sig...

...att sträcka ut sig på Tistel (får ovanlighets skull fick han just denna gång inte väs och fräs och morr för det)...

...att leka med vatten (men badkaret är däremot livsfarligt, oavsett om någon badar eller duschar)...

...att ligga i Hugos vagn...

...och ännu en gång att krypa ner i saker.

Ett farväl

Fredagskvällen bjöd på många höjdpunkter, och vad annat kunde man vänta av ett the Ark som gav sin sista konsert? Inte helt oväntat var "It takes a fool to remain sane" den största av dem alla. Jag stod axel mot axel med pappa, blundade, gungade långsamt med i folkhavet som omslöt mig, kände basen röra vid mig och sade farväl i en av de mäktigaste stunderna i mitt liv.

Jag är medveten om att det är sådant här 25åringar inte skriver; vår värdighet och det faktum att vi sedan länge vuxit ifrån idoldyrkan ställer sig ivägen. Dock minns jag fjortonåringen som mötte det bandet och den låten; gjorde den till sin i sina 2000 ljusår av mörker (och givetvis ligger det en låtreferens i det).

"...it's your right to laugh at me

and in turn, that's my opportunity
to feel brave
Because ridicule is no shame
it's just a way to eclipse hate
it's just a way to put my back staright
it's just a way to remain sane...

...So, take it to the stage in a multicoloured
jacket take it jackpot, crackpot,
strutting like a peacock...

It takes a fool to remain sane..."

En fjortonåring som gjorde den låten till sin; en låt som bland annat inspirerade till Hildur. Det är svårt att egentligen förklara den hatten, tillverkad av en stickad rosa tröja och en kartong eller två, men hon är antagligen det starkaste försvarsvärn jag någonsin rest om mig själv.

Så nog var det värt ett mäktigt farväl.

Dimma

Jag tror att det är Winnerbäck som sjunger att ensamhet är kvicksand (och följer upp med något fullkomligt urlöjligt om att det blir svårt att köpa mjölk), och personligen håller jag inte alls med. Istället ser jag ensamhet som dimma: lika föränderlig och svår att fånga. Det regnar nästan aldrig där, och bara sällan blåser en vind som har något att förmedla. Trots det är den lätta dimman nästan alltid i rörelse, som lekande dis över fälten en tidig morgon. Likt diser. Den tunga dimman ligger istället alldeles stilla och ogenomtränglig. Den har en tendens att förvränga minnen och skratt, och placera vänner och utsträckta händer ständigt utom räckhåll. I den ena dimman sitter jag i mörker och glömmer tända ljus för att jag ändå inte ser dem, i den andra för att allt ljus ändå är överflödigt. Och ibland tror jag att jag knäckt koden och vet att det är i denna inbyggda kontrast ensamhetens poetiska lockelse ligger.

Hugo på besök

Idag hade Tistel den tvetydiga äran att träffa lille Hugo för första gången. Han var oerhört konstig, och mer än en smula läskig.

Värst var det givetvis när han skrek. Den stackars lilla katten visste då inte vart hon skulle ta vägen, sprang runt och jamade, var fullkomligt livrädd och började bita sporadiskt på Hugos stackars mamma som satt där på golvet. Efter ett långdraget mattegos kunde stackars älsklingskräket tillslut ta sin indignerade tillflykt till balkongen och på betryggande avstånd hålla kolla på mina ljud och rörelse skräpet gjorde.

Matte den förrädaren kände däremot att hon mycket väl kan vänja sig vid lillskräpets närvaro.

Jag älskar de där argrynkorna i pannan!

Nu ska dock denna matte börja smöra för sin katt och se om hon kan bli förlåten för dagens fraterniserande med den mycket lilla fienden.

400 gram

En öl i trevligt sällskap som skulle sluta vid åtta, men hux flux var klockan närmare elva... gullig gam och den allvetande skäggprydde som fann varandra och därmed gav möjligheter för mig att leva ut lite av min retstickepotential...sommarschemat som nu rullat igång och tryggar inkomsten och en dos av allmänt fantastiska stunder...lille Hugo som bevisat att han sannerligen är en i familjen och gått upp 400 gram på en vecka...blad som faller (den enda berättelse jag avslutat) som förvånade både i händelser och det (ego) riktigt bra språket och personbeskrivningarna. Lägg till detta en stundande ledig helg i den taggigas mjuka sällskap, så skulle jag säga att livet är ganska trevligt just nu (även om jag börjar frukta att jag är den enda jag känner som kommer att vara singel när sommaren är slut). Den stora frågan som dyker upp är om helgen skall ägnas åt koptiska eller åt berättelser.