Stackars

Det har faktiskt varit ofattbart synd om mig de senaste dagarna. Försökte skrämma bort förkylningen som dök upp på tisdagen men en tur till packet i Linköping dagen därpå. Resultat: packet och förkylningar är på för olika nivåer för att ta ut varandra. När detta sedan följdes upp med vaknatt på jobbet i lördags var katastrofen, givetvis, given. Söndagen och måndagen kan kort och gott sammanfattas i ordet lidande. Jag avskyr verkligen att vara sjuk, och jag är dessutom väldigt dålig på att vara det; tycker att jag ska klara precis lika mycket som när jag är frisk och spelar upp elakirriterade monologer om mig själv när jag inte gör det. Och att i detta kastas mellan att svettas och tokfrysa, bli andfådd av att tänka på att röra sig, ha en huvudvärk som uppenbarligen hyser personligt agg mot en och hosta 90% av den vakna tiden. Jag säger nej. Nåväl, det positiva är att jag faktiskt orkar gnälla idag, så att jag sovit ungefär ett av de senaste två dygnen har uppenbarligen gjort skillnad.

Farfar

Jag provar att skriva det för att se om det kan få det att kännas mer sant: min farfar dog imorse. Något som känns bra i sammanhanget är att han när han pratade med mamma i måndags var ganska säker på att detta skulle komma snart, och han hade förlikats med det. Annars känns det mest märkligt och overkligt. Jag har aldrig haft särskilt mycket kontakt med farfar, och den blev när nog obefintlig när jag flyttade hemifrån. Så för att uttrycka det krasst tror jag att jag snart måste åka upp till Jokkmokk (det enda sammanhang jag vet där han, och farmor för den delen, borde finnas) för att känna av den. För bilden av den vresiga gubben som skulle överleva alla på ren tjurskallighet stämmer ju som inte längre. Och jag tänker lägga upp en dikt av honom här, för dikterna var något vi hade gemensamt (jag brukade skicka mina dikter till honom ibland, och ångrar nu att det var så länge sedan sist. han envisades med att först läsa några av sina och sedan plocka fram och läsa av mina varje gång vi var uppe på besök, och jag tyckte alltid att den sista biten var lika pinsam. han brukade också alltid bestämt hävda att jag hade författandet från honom. jag tror att jag bestämmer att det är så). efter den lilla utläggning kommer nu hans dikt, och jag hoppas att det var precis så han upplevde det:

Till sist

Till sist i en blek, blå gryning
...förs jag mot okänt land.
Lyssnar till vattnets dyning
ser svagt konturer av en strand.
Där sitter en vän vid en nying -
står upp, sträcker ut sin hand...

As it is

Jag och Tistel fångar solstrålar
en timme varje dag
över parkering och gräsmattor
och nedsilade mellan grenar
att hänga i garderoben att torka
för att plocka fram och andas in
i november

Tillbakablickar

När nu den senaste veckan bjudit på markant mindre jobb än resten av sommaren, har det på något märkligt sätt blivit oceaner av tid över till annat. Lugna stunder i Tistels sällskap har varvats med myrsteg in i möjliga framtida kontakter och horder av tillbakablickar. Åtminstone för mig fungerar det gärna så att en flytt framkallar en självrannsakan som ser både framåt och tillbaka. Kanske att den senare aspekten framträder extra tydligt när syster miss bitchy flyttar till Umeå i helgen; det känns mer än en smula märkligt att någon som alltid varit en sådan påtaglig närvaro i mitt liv kommer att befinna sig geografiskt så långt borta. Hursomhelst, när jag vandrar genom minnen gör jag det gärna i de dikter jag gömt delar av dem i. Så jag tänkte dela med mig av några sådana nu. Kanske kan dikter ses som ganska meningslösa skapelser, kanske är de det mest personliga jag någonsin kommer att dela med mig av. Man får välja.

och mindre än två gator hemifrån
hinner rädslan ikapp dig
du tror fortfarande
att du är vilse

..............

Världen ser på dig idag
höjer utmanande den svarta fanan
och kastar sina svärd vid dina fötter
men du låter dem ligga
- tror inte på vapnens makt

I gryningstimmen
när pilen finner dig i dimman,
bland de lekande diserna,
faller rosenblad ur behandskade händer
svarta och röda
och döljer ditt blod, dina tårar

Och när värjan smeker din kind
lyfter du ett ord i dina kupade händer
för du tror inte på vapnens makt

...............

Barmhärtighet eller
förbannelser?
fortfarande undgår dig svaret
och du vet inte vilken sida av sanningen
som borde hagla ner över dina axlar

................

Låt oss glömma dem vi är
och gå genom gråa korridorer
mot spåret som leder bort
sedan tillbaka
men under tiden;

låt oss glömma dem vi vill vara
och andas nuet
genom lövverk och mättade skratt
genom böcker vi aldrig läste
låt det vänta några timmar
allt det vi säger att vi måste göra

låt oss glömma dem vi var
och bestämma imorgon
under den stålgrå skyn
om vi orkar vandra framåt
eller vända tillbaka

.................

Över tre år av tystnad
sträcker jag fram min hand
- prövande -
och snubblar över trottoarkanten
när du fattar den
- leende -
skrattande går vi genom Stockholm
trevar mellan orden
då du säger att du saknat mig, på sistone
och jag förstår att jag är vuxen i dina ögon

över fikabordet blandar du
mjölk och ditt förakt för de
homosexuellas syn på heteronormen
i mitt kaffe
jag svara, vasst, med hela min sanning
du ler ditt norrlänska leende
vi skrattar åt ditt prat om triangeldraman
och jag förstår att du litar på mig

över folkvimlet, där vi står så nära,
talar Ola Salo om indivdualism och extas
"it takes a fool to remain sane" träffar mig i ansiktet
jag blir 15 igen, sedan 5
och du finns där överallt
får mig att nå så högt;
över publikhavet, över nässelsnåret
och idag så nära känslan av att vara
hemma i din närhet

över parkeringen, på väg mot bilen
- slitna jeans bredvid en proper kostym -
när vi stillat varandras farhågor
har vi vuxit ur våra namn
och blivit;
en viskning och hennes klippa
en dotter och hennes pappa

................

i halvdunklet låg jag
på soffan den dagen
den fagra ensamheten
gick ut genom dörren
i toner av grått och grått
bad jag henne att inte
glömma mig
att aldrig sluta skriva
- jag skulle känna mig så ensam då

....................

natten
lägger sina händer över mina axlar
sluter mina ögon
viskar över mina läppar
att sömnen önskar mitt sällskap
och att månskenet
hellre faller utan mig
inatt


Well, over and out.

försök att fånga en känsla

tillbakalutade i soffan
i ett hem som fortfarande har flyttdamm kvar i hörnen
de tysta skratt du fångar
och leende kastar tillbaka
överröstar huvudvärken
en kanna te
en kanna till
hongungslindade ord som bränner i halsen
medan vi klär oss i skuggor av ljus som brinner,
tistelspinn lindar sig om själen medan björkarna sträcker sig utåt
mot oss, mot himlen
de fångar mina tankar och jag vill stanna hos dem
andas med dem
möta solstrålar som silas genom deras grenar
möta regnet som
binder mig vid mig själv
med leenden och skuggor
en spinnande tistel vid min sida

en saknad känsla

Det finns en känsla jag fullkomligen älskar, och ingen uttrycker den så bra som Alanis (gudinnan) Morissette i "Giggling again for no reason" (tänk detta med körandet som önskedröm och den dansande runa snarare som den som tar en öl i baren så har ni det):

http://www.youtube.com/watch?v=1qUL0ScbRh8

Detta är nu inte bara en älskad känsla, utan också en saknad sådan. Jag tror att det är alla "tänk om" som skrämt den på flykten denna sommar; tänk om jag aldrig får fix på lägenheten/går vilse på södertörn på uppropet/ogillar alla jag pluggar med/inte får något jobb alls i höst/aldrig får tid att bara slappa en hel dag tillsammans med Tistel och så vidare i all oändlighet. Dylika tankespiraler är heller inte särskilt bra för sömnen. Men jag försöker kontra med en klok väns ord och vill åtminstone gärna tro att jag blir bättre på det, "jaha, och tänka om det löser sig då?"

babbel

matlagning och ommålning av klädkammare, det har i huvudsak stått på schemat de senaste dagarna när ledighet infallit. matlagningen kommer sig av lyckan i att ha ett riktigt kök igen, och frysen som gör det möjligt att lagra - lagrande är för övrigt ett märkligt fenomen, i mitt lagrande likställs mat, diskmedel och hygienprodukter...en något märklig kombination som världen antagligen skulle gå under förutan. ommålningen kommer sig istället av maugrariss förtjusande inflyttande i måndags, och vid nästa lön ska klädkammaren vara ett grönt litet sovrum med en specialbyggd säng.
så, ambitionerna på hemmafronten är solklara och det plockas och fixas och ordnas så snart möjlighet ges. på pluggfronten är det däremot nästan skrämmande ambitionslöst. det märkliga är att det inte stör mig ett dugg. därför har jag bestämt mig för att det inte behöver bli så mycket ändring på det förrän c-kursen i historia drar igång.