Att tolka en albakakadua

Gullan är ett högst underhållande djur. dock knepig innan man börjar förstå henne ordentligt, men de senaste dagarna har sannerligen framsteg gjorts.
Hej - beroende på hur det yttras är det osäkerhet eller lömskhet som tittar fram. Om det följs av ett lätt nafsande i fingrarna tycker hon helt klart att handen är sjukt slö och borde klappa på henne istället för att bara ligga där.
Onyanserat illvrål - rädsla. sitter man ute har hon troligen sett en fågel och tycker att jag ska komma och sätta mig bredvid henne så att den tar mig och inte henne om den slår ner - ljuvligt altruistiskt tänk, inte sant.
Mer varierat illvrål - vill komma ut ur buren. NU. detta föregås i regel av att hon ringer i klockan som hänger där inne - och om betjänten inte kommer på en gång bara måste man ju skrika ordentligt.
Iande som följer på ett nej från mig - hon avskyr att hon är så väluppfostrad att hon måste lyssna fast hon egentligen inte vill.
Sötast av allt är nog dock det spontana iandet, då vet man att hon var på väg att göra någonting, men som kom hon på att hon inte får göra det.
kurrande innebär att hon är oerhört nöjd med situationen.
Avslutningsvis är en tyst fågel ett oerhört dåligt tecken - det är aldrig så uppenbart att hon lyckats smita undan och göra dumheter som då.

För övrigt är hon en oerhört musikgillande fågel som förut opera tycker att hårdrock är det bästa. Man kan inte annat än totalsmälta när hon headbangar till Black Sabbaths Iron Man, men även Alice Cooper, Hammerfall och Nightwish har visat sig godkända.

Det finns en tid för allt

Ja, även för att gå sönder, att falla. och som melissa horn uttrycker det- ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt. Och det råkar så vara att jag har tid med det nu när jag sitter ensam med Hugo och Gullan några dagar medan resten av familjen åker upp på farfars begravning. på sätt och vis skulle jag vilja vara där och dela saknaden och minnena. det är så många bitar av honom jag saknar, så mycket jag aldrig kommer att veta. för bara ett par veckor sedan fick jag veta att han tyckte att det var jätteroligt att jag intresserade mig för religionshistoria, för han var religiös. jag har alltid trott att han var närmast antireligiös. ångrar att vi aldrig pratade om saken. hyser ett allmänt agg mot personalen på södertörn som antingen tycker att studenter är rättighetslösa eller inte kan nås på sina telefoner. börjar bli ofattbart trött på att sömnen och jag den sista veckan behövt flera timmar på oss för att mötas om nätterna.

ungefär så ensam och isolerad som jag någonsin varit, mitt ute på landet med nästan inga bussar i ett hus som alltid brukar vara fullt av folk, kommer allt det där ikapp på riktigt. sittande på hallgolvet med en förtvivlad labrador som slickar mig i ansiktet kommer jag ihåg att det är okej att gråta och erkänna när livet gör ont, att det inte behöver gå ett år mellan varven. min ickereligiositet till trots är det ainbusks min gud som går på repeat och påminner om detta. och allt det där man inte riktigt kan sätta fingret på men som tydligen klibbar sig fast ändå. den påminnelsen ska hållas väldigt levande till och med söndag. så att jag kan resa mig och troligen röra mig lättare på måndag.

för det finns en tid för allt, även för att falla. om så bara för att man behöver inse att man fortfarande vet hur man reser sig igen efteråt.

Eller som Indigo girls uttrycker saken - When you're three days down the highway
and you're looking like I feel;
if it takes a lot to keep it going,
if it takes a lot to keep it real,
take sometime for yourself and
and learn to yield..

Politik, politk

Idag tog jag mig i kragen och uppfyllde min rättighet, och skyldighet, och röstade. Kan inte säga att det var det lättaste val jag gjort. Vad väljer man när alla vill nå samma mål men har olika vägar dit? Hade jag varit det minsta blå hade jag kanske slutligen fallit för Reinfeldts utsökta retorik eller Hägglunds märkliga charm. Nu är jag ju definitivt rödgrön och miljöpartiets integritet (jag tycker att det är häftigt att de inte gömmer undan Eriksson i en garderob såhär i slutspurten då Wetterstrand garanterat skulle vinna fler röster) ställdes mot Sahlins politikerstil och mina djupgående sympatier för Ohly och vänstern. I slutänden vann Mona; för jag röstade på henne mycket mer än på socialdemokraterna, hur ologiskt det än kan låta. En rak och ärlig politiker som visar prov på viss ödmjukhet; jag kan faktiskt inte annat än högakta henne.

För övrigt funderar jag på att samla vuxenpoäng och gå med i facket.

Stackars

Det har faktiskt varit ofattbart synd om mig de senaste dagarna. Försökte skrämma bort förkylningen som dök upp på tisdagen men en tur till packet i Linköping dagen därpå. Resultat: packet och förkylningar är på för olika nivåer för att ta ut varandra. När detta sedan följdes upp med vaknatt på jobbet i lördags var katastrofen, givetvis, given. Söndagen och måndagen kan kort och gott sammanfattas i ordet lidande. Jag avskyr verkligen att vara sjuk, och jag är dessutom väldigt dålig på att vara det; tycker att jag ska klara precis lika mycket som när jag är frisk och spelar upp elakirriterade monologer om mig själv när jag inte gör det. Och att i detta kastas mellan att svettas och tokfrysa, bli andfådd av att tänka på att röra sig, ha en huvudvärk som uppenbarligen hyser personligt agg mot en och hosta 90% av den vakna tiden. Jag säger nej. Nåväl, det positiva är att jag faktiskt orkar gnälla idag, så att jag sovit ungefär ett av de senaste två dygnen har uppenbarligen gjort skillnad.

Farfar

Jag provar att skriva det för att se om det kan få det att kännas mer sant: min farfar dog imorse. Något som känns bra i sammanhanget är att han när han pratade med mamma i måndags var ganska säker på att detta skulle komma snart, och han hade förlikats med det. Annars känns det mest märkligt och overkligt. Jag har aldrig haft särskilt mycket kontakt med farfar, och den blev när nog obefintlig när jag flyttade hemifrån. Så för att uttrycka det krasst tror jag att jag snart måste åka upp till Jokkmokk (det enda sammanhang jag vet där han, och farmor för den delen, borde finnas) för att känna av den. För bilden av den vresiga gubben som skulle överleva alla på ren tjurskallighet stämmer ju som inte längre. Och jag tänker lägga upp en dikt av honom här, för dikterna var något vi hade gemensamt (jag brukade skicka mina dikter till honom ibland, och ångrar nu att det var så länge sedan sist. han envisades med att först läsa några av sina och sedan plocka fram och läsa av mina varje gång vi var uppe på besök, och jag tyckte alltid att den sista biten var lika pinsam. han brukade också alltid bestämt hävda att jag hade författandet från honom. jag tror att jag bestämmer att det är så). efter den lilla utläggning kommer nu hans dikt, och jag hoppas att det var precis så han upplevde det:

Till sist

Till sist i en blek, blå gryning
...förs jag mot okänt land.
Lyssnar till vattnets dyning
ser svagt konturer av en strand.
Där sitter en vän vid en nying -
står upp, sträcker ut sin hand...

As it is

Jag och Tistel fångar solstrålar
en timme varje dag
över parkering och gräsmattor
och nedsilade mellan grenar
att hänga i garderoben att torka
för att plocka fram och andas in
i november

Tillbakablickar

När nu den senaste veckan bjudit på markant mindre jobb än resten av sommaren, har det på något märkligt sätt blivit oceaner av tid över till annat. Lugna stunder i Tistels sällskap har varvats med myrsteg in i möjliga framtida kontakter och horder av tillbakablickar. Åtminstone för mig fungerar det gärna så att en flytt framkallar en självrannsakan som ser både framåt och tillbaka. Kanske att den senare aspekten framträder extra tydligt när syster miss bitchy flyttar till Umeå i helgen; det känns mer än en smula märkligt att någon som alltid varit en sådan påtaglig närvaro i mitt liv kommer att befinna sig geografiskt så långt borta. Hursomhelst, när jag vandrar genom minnen gör jag det gärna i de dikter jag gömt delar av dem i. Så jag tänkte dela med mig av några sådana nu. Kanske kan dikter ses som ganska meningslösa skapelser, kanske är de det mest personliga jag någonsin kommer att dela med mig av. Man får välja.

och mindre än två gator hemifrån
hinner rädslan ikapp dig
du tror fortfarande
att du är vilse

..............

Världen ser på dig idag
höjer utmanande den svarta fanan
och kastar sina svärd vid dina fötter
men du låter dem ligga
- tror inte på vapnens makt

I gryningstimmen
när pilen finner dig i dimman,
bland de lekande diserna,
faller rosenblad ur behandskade händer
svarta och röda
och döljer ditt blod, dina tårar

Och när värjan smeker din kind
lyfter du ett ord i dina kupade händer
för du tror inte på vapnens makt

...............

Barmhärtighet eller
förbannelser?
fortfarande undgår dig svaret
och du vet inte vilken sida av sanningen
som borde hagla ner över dina axlar

................

Låt oss glömma dem vi är
och gå genom gråa korridorer
mot spåret som leder bort
sedan tillbaka
men under tiden;

låt oss glömma dem vi vill vara
och andas nuet
genom lövverk och mättade skratt
genom böcker vi aldrig läste
låt det vänta några timmar
allt det vi säger att vi måste göra

låt oss glömma dem vi var
och bestämma imorgon
under den stålgrå skyn
om vi orkar vandra framåt
eller vända tillbaka

.................

Över tre år av tystnad
sträcker jag fram min hand
- prövande -
och snubblar över trottoarkanten
när du fattar den
- leende -
skrattande går vi genom Stockholm
trevar mellan orden
då du säger att du saknat mig, på sistone
och jag förstår att jag är vuxen i dina ögon

över fikabordet blandar du
mjölk och ditt förakt för de
homosexuellas syn på heteronormen
i mitt kaffe
jag svara, vasst, med hela min sanning
du ler ditt norrlänska leende
vi skrattar åt ditt prat om triangeldraman
och jag förstår att du litar på mig

över folkvimlet, där vi står så nära,
talar Ola Salo om indivdualism och extas
"it takes a fool to remain sane" träffar mig i ansiktet
jag blir 15 igen, sedan 5
och du finns där överallt
får mig att nå så högt;
över publikhavet, över nässelsnåret
och idag så nära känslan av att vara
hemma i din närhet

över parkeringen, på väg mot bilen
- slitna jeans bredvid en proper kostym -
när vi stillat varandras farhågor
har vi vuxit ur våra namn
och blivit;
en viskning och hennes klippa
en dotter och hennes pappa

................

i halvdunklet låg jag
på soffan den dagen
den fagra ensamheten
gick ut genom dörren
i toner av grått och grått
bad jag henne att inte
glömma mig
att aldrig sluta skriva
- jag skulle känna mig så ensam då

....................

natten
lägger sina händer över mina axlar
sluter mina ögon
viskar över mina läppar
att sömnen önskar mitt sällskap
och att månskenet
hellre faller utan mig
inatt


Well, over and out.