En skuld att erkänna

Insåg när jag satt och gick igenom gamla dikter att det hände någonting med diktandet vid någon svunnen tidpunkt. Efter visst funderande insåg jag att det inträffade var Suzanne Vega, och särskilt hennes "Solitude Standing"; en låt som gav mig ett nytt tänk och ett nytt bildspråk kring ensamheten, framförallt genom hennes persongörande:

"Solitude Standing"

Solitude stands by the window
She turns her head as I walk in the room
I can see by her eyes she's been waiting
Standing in the slant of the late afternoon

And she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

Solitude stands in the doorway
And I'm struck once again by her black silhouette
By her long cool stare and her silence
I suddenly remember each time we've met

And she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

And she says "I've come to set a twisted thing straight"
And she says "I've come to lighten this dark heart"
And she takes my wrist, I feel her imprint of fear
And I say "I've never thought of finding you here"

I turn to the crowd as they're watching
They're sitting all together in the dark in the warm
I wanted to be in there among them
I see how their eyes are gathered into one

And then she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

And she says "I've come to set a twisted thing straight"
And she says"l've come to lighten this dark heart"
And she takes my wrist, I feel her imprint of fear
And I say "I've never thought of finding you here"

Solitude stands in the doorway
And I'm struck once again by her black silhouette
By her long cool stare and her silence
I suddenly remember each time we've met

And she turns to me with her hand extended
Her palm is split with a flower with a flame

Och om inte annat så för att jag finner det av intresse infogar jag efter detta två av mina egna dikter, som illustrerar mitt diktande om ensamheten för och efter mitt möte med fröken Vega:

Rädslan
i dina andetag, under din hud
draperar fönstren, skymmer dörrarna
stänger alla vägar ut
för du är trygg här
där endast dina minnen kan nå dig

Ensamheten
i ditt blod och dina tankar
sipprar fram ur de ögon du möter
ur de röster du hör
och du kramar den hårt
håller den nära
vårdar
det enda du har kvar att förlora

~ ~ ~ ~ ~

Du minns ännu den kvällen
av blekgrått skymningsljus
krypande mot natt
när hon smög in i dina andetag
viskande kröp under din hud
och stannade
en gnagande känsla
en längtan efter sällskap
som ingen närhet hittills lyckats fylla
du lärde dig att kalla henne ensamhet
trots att ingen närhet varit så fullkomlig
som hennes smak i dina andetag
ingen omfamning så välkommen
som hennes fingrar mot ditt sinne
för ett hjärtslag lät hon dig vara
allt vad du behövde
i tystnad låter hon dig hålla det minnet
närmre än någon människa vågat komma

Och både exemplen är väl egentligen halvbra sådana, men ville åtminstone vara så kreativ att jag lade ut något för första gången här.

Framsteg

Under mitt 14 timmars arbetspass på asp-och gran idag kände jag mig för första gången totalt överflödig och ivägen. Jag ser det som ett stort framsteg och frossar i känslan; känner jag mig överflödig är det uppenbarligen för att jag inte behövs, och om jag känner att jag inte behövs beror det på att jag känner mig säker nog för att kunna behövas. Med ett introduktionspass kvar tror jag därför att jag kommer att fixa detta.

Jag är medveten om överanvändandet av ord som "känner" i detta inlägg, men då jag nyss kom hem efter ett pass som började klockan sju imorse hoppas jag att sådant går att förlåta.

Att komma hem

till en katt som skäller på mig
bara för att jag har varit borta
förgyller både den bästa och den sämsta av dagar. Det får mig att tänka på en dikt jag skrev en gång, på temat ensamhetens dåliga sidor (nu blev ni allt förvånade;)):

jag önskar jag kunde säga
att jag gruvar mig
gruvar mig för att gå hem
och möta besvikelsen i dina ögon
när du ser på mig sådär
med frågetecken i dina andetag
men sanningen
är att jag avskyr att gå hem
för att ingen någonsin finns där
som kan döma mig

och nej, jag menar inte att Tistel kan fylla det behovet, men till viss del. Och jag återanvänder gamla dikter för att det var länge sedan något nytt skrevs (ens något dåligt nytt), och i hopp om att den kreativa förmågan skall komma tillbaka.

Jag har slutat smaka på tanken...

...och lever lite i den istället nu.


Detta med att jag ska bli moster har nått den där punkten när jag bara tycker att det ska bli mysigt. Tänk att få ett litet kräk som man nästan har automatisk tillgång till, som man kan förvilla med konstiga djurläten, läsa lite sagor för och allt sådant där - eller bara sitta och lukta på för den delen. Eller varför inte handla kläder? Min vanliga irrationella julstress trogen är systerns julklapp fixad sedan en tid tillbaka:




Och ja, jag är mycket glad över att ha hittat en tröja med en drake, även om det är en något tråkigare kinesisk sådan.

Well

Ibland är det så slående skönt att vara ledig och bara sitta halvt nerbäddad i sängen och plugga. Kattsällskap och att många sidor slukas gör inte direkt saken sämre. Förvisso kanske jag somnade till till och från, men avklarat sidantal gör att det inte gjorde någonting.
Annars tänkte jag nu i december träna på att inte jobba för mycket, vilket ju självfallet är en omöjlighet om man inte jobbar mycket.

olika perspektiv

mitt tågpluggande innan 30-timmarspasset igår stördes av en skolklass och en mycket välbekant stämma. följde efter viss tveksamhet rösten till dess källa och fann att mina öron inte bedragit mig. där satt mycket riktigt lotta, min mellanstadielärare - bra lärare var viktiga då, och hon var sannerligen bra. inte på samma sätt som sin make, tillika orvar som lurade mig att jag gillade att plugga. vi pratade lite religion, och hon frågade om framtiden. mitt svar bemöttes med ett storögt och självklart - men det är ju klart att du ska doktorera.

vid lunch idag höll jag och en av herrarna på alpis på att fixa i köket. tóta kom in, åt och lyssnade. slutligen tittade hon upp och hävdade att det är slöseri med min pedagogiska förmåga att jag drömmer om att försvinna in i forskarvärlden.

ibland kan man inte annat än undra vem man är och vad man ska göra med sitt liv...

men det är inte din sista tjänstgöringsrapport....

så sitter jag här full av nervositet, ensam med en dator och enyas wild child på repeat - every summer sun, every winter evening, every spring to come, every autumn leaving... you don't need a reason, let i all go on and on - i den älskade vinterkylan och snön som fördrev hösten. jag vet att många klagar, men jag är som alltid tacksam. nervositeten beror dock på någonting helt annat... för en vecka sedan mailade jag chefen och förhörde mig om vad hon tror om arbete och arbetsfördelning framöver. i måndags ringde hon och rekommenderade mig att ringa en annan hemföreståndare, som hade kris på vikareifronten. i tisdags var jag där och kände av läget...på söndag börjar jag min intrudoktion - går ut hårt med 35 timmar på tre dagar.
vet att jag på solåkra har fördel av att vara evas dotter, men vet också att tóta marknadsför mig utifrån den hon tycker att jag är på jobbet. så i viss mån har jag iaf skramlat ihop till denna arbetsmöjlighet själv.
och de boende är inte som herrarna på alpis, men fortfarande räknar jag med att få det att fungera, ha kul och samla insikter och lärdomar på kuppen. och det är pengar. kanske att jag kan lösa det med terminen utan csn nu, och kanske att jag kan få in foten på något ställe till och hålla mig kvar och klara mig ekonomiskt om jag blir en oanställd färdigutbildad lärare.
ska dessutom jobba med min gudmor som också är min moders mentor från hennes unga år på solåkra, och med viss sannolikhet samla på mig en massa anekdoter från mammas ungdom - kan bli riktigt spännande.

och så till inläggets titel. plikttrogen som alltid lämnade jag in tjänstgöringsrapporten i god tid. tóta plockade upp den och svarade med inläggets titel, och vad kunde jag göra annat än le. kvinnan oroar sig för att förlora mig som vikarie till någon annan gård. det tycker jag säger en hel del värmande saker. sedan att det är en förlust jag bestämt mig för att hon knappast lär lida så länge jag har något att säga till om, säger väl en hel del det också - om hur bra jag mår av att jobba på alphyddan.